Som vi tidigare lovat ger vi er idag denna resebloggs sista inlägg, dagen innan hemfärd. Eftersom vi är mindre än 48 timmar från att återförenas med våra nära och kära kommer vi därför inte i detta inlägg återberätta det som har hunnit hända (på de tre dagar) sedan vi senast rapporterade. Vi vill helt enkelt bara ta tillfället i akt och tacka er läsare. Till att börja med får vi nog tacka Eva Lindskoog som spridit denna blogg likt propaganda och därmed skaffat såväl frivilliga som ofrivilliga läsare. Sen vill vi säga ett STORT TACK till alla er som har kommenterat våra inlägg och trots att vi inte har kunnat svara på dessa kommentarer har dom uppskattas väldigt mycket.
Samtidigt som en viss hemlängtan infinner sig hos oss båda känns det tungt att efter fyra månader lämna detta underbart "ostressiga" liv. Därför känns det tryggt att veta att vi redan om sex månader återvänder till värmen då i sällskap med familjen Jacobsson-Wendéus. Om det bloggas då, DET återstår att se.
Så utan större dramatik tackar vi för oss för denna gången och hoppas ni har funnit nöje i att följa vår resa, ni har varit underbara medpassagerare.

Tack.


Pontus & Rebecca

4 dagar är nu vad vår "nedräknare" här på bloggen skriker ut med sina klarblåa siffror. Bara fyra dagar kvar, dels till den 81:e årsdagen till minne av skotten i Ådalen, men MEST fyra dagar kvar tills vi för första gången på nästan fyra månader återigen fyller våra lungor med svensk luft. (Våra pedantiska läsare kanske påpekar att "nedräknaren" inte stämmer, och det gör den inte heller på det exakta klockslaget men det var inte något som Pontus prioriterade när han skapade den här bloggen någon gång tidigt i januari.) Så det har sorgligt nog blivit dags att för sista gången återberätta för er läsare vad vi har fått uppleva under veckan som gått. Varsågoda.

Ja, vart var vi för en vecka sedan vid den här tiden? Vi var fortfarande kvar på den härliga ön, Koh Samet. Vädret vi hade på Koh Samet beskrivs nog bäst med uttrycket "varannan-dags-väder" för det var precis vad vi hade, soliga dagar varvades med åskskurar och en grå himmel.
Nåväl, Koh Samet har vi ju redan beskrivit för er läsare så vi gör ett snabbt klipp till lördagen då det hade blivit dags att lämna ön för att ta oss in till fastlandet, närmare bestämt Pattaya. När vi gick till stranden för att stiga på speedboaten som skulle transportera oss in till fastlandet fick vi sällskap av Nhi (läs förra inlägget för en kort beskrivning av denne) som beslutsamt höll Rebecca i handen och försökte få henne att lova att vi skulle komma tillbaka nästa år. Så med Nhi vinkades på stranden tillsammans med sin far (servitör) och bror lämnade vi Koh Samet för denna gången.

För att ta sig till Pattaya var det en och en halv timme minibuss som låg framför oss. En baggis för oss rutinerade bussåkare. Bussresan gick smärtfritt och när vi började närma oss hjärtat av Pattaya välkomnades vi med skylten, som satt inramad av flera flagor (mestadels skandinaviska), utanför en resebyrå: "WE ARE SPECIALISTS ON VISAS FOR YOUR NEW THAI WIFE". NEJ detta är inte någon tragikomisk efterkonstruktion, exakt så stod det på skylten.

Ja, Pattaya är en smutsig, (ganska) illaluktande och framförallt SNUSKIG stad. Med tanke på vilket nedvärderande och depraverat inlägg vi skrev om Ao Nang hade vi utan tvekan kunnat ge er spaltkilometer som beskriver hur nedgången och tragisk denna staden kan kännas med dessa oändligt många gubbar (50+) som stoltserar med sina nyfunna "kärlekar" vars ålder ibland inte ens utgör hälften av sin manlige partners. MEN att avsluta med ett sådant tråkigt inlägg är inte vad vi vill göra, varken för oss eller mot er. Så vi nöjer oss där.
Pattaya är ju trots allt en storstad och det innebär att förutom allt kvinnoföraktande "kärleksköpande" erbjuder den massvis med shopping och entertainment. Så vad har vi hittat på här i denna storstad? Vi har:
- Gått på bio där vi för 700 baht fick vår alldeles egna soffa längst bak i salongen. Denna bio inleddes förövrigt med (vad vi tror) den thailändska nationalsången med tillhörande "musikvideo" där thailands kung strosade omkring i olika miljöer. Denna monarkihyllning till ära fick hela salongen (som i och för sig inte ens var halvfylld) att ställa sig upp så det gjorde även dom osäkra turisterna Pontus och Rebecca  innan dom fick avnjuta The Avengers som vi båda gav 4 av 5 toast/plus/getingar.

- Spelat Sydostasiens, för att inte säga världens, flummigaste minigolf bestående av 10 hål, 3D glasögon, MYCKET intensiva färger, pirater, snubblande, oljud, osv osv.

- Bowlat och lagt till ännu en nationalitet på listan över folk vi avskyr, i rädslan av att verka främlingsfientliga avslöjar vi dock inte vilken. Bowlingen slutade förövrigt med en vinst för Pontus och följdes av ett oavgjort "parti".

- SHOPPAT. Shoppat så våra plånböcker har gråtit floder medan våra garderober/skohyllor/familjer blir aningen lyckligare.

Ja nu har vi väll säkert glömt att nämna en del men som tur för er så är vi snart hemma och kan berätta om det hela istället. Nu har vi en dag kvar här i Pattaya och då ska Rebecca passa på att färga håret och om vi uträttar något mer det återstår att se. Därefter åker vi till Bangkok för ytterligare lite slutspurtsshopping och sedan är det bara en sista flygresa som skiljer denna underbara resa från den svenska vardagen.
Detta är DOCK inte det sista inlägget för resan. Er läsare till ära ger vi er ett sista inlägg från Bangkok (förmodligen på lördag).
Tills dess får ni ha det underbart.


Pontus & Rebecca

Vi får väll börja med att gratulera er alla till det underbara väder som verkar råda därhemma, för är det något man inte undgår om man går in på Facebook så är det vilket väder ni har eftersom alla verkar extraknäcka som hobbymetrologer och dela med sig av detta via Facebook. Om det glädjer er ytterligare kan vi dessutom meddela att det regnar här och har gjort så hela dagen. Däremot tror jag inte ni hade 35 grader i skuggan och 28 grader i vattnet med klarblå himmel igår? Tänkte väl inte det. Nåväl vi ska väll göra rätt för oss som vanligt genom att, som alltid, återge veckans händelser till er där hemma och hoppas att ni fortfarande finner glädje i detta.

Tro det eller ej men vi har faktiskt, till slut, lämnat Sihanoukville och där med lämnat Kambodja för denna resan. Detta gjorde vi i söndags och dagarna innan dess blev vi tyvärr tvungna att spendera mestadels på hotellrummet eftersom det regnade även då. Det har börjat regna allt för ofta nu för tiden. Så dessa sista regndagar i Sihanoukville spenderade vi alltså inne på rummet och fick inte mycket gjort, förutom en eftermiddag då vi agerade kläddesigners (förvandlade ett par t-shirtar till linnen med relativt lyckade resultat).

Så på söndagen blev det dags att ÅTERIGEN (dock för sista gången på denna resa) sätta sig på en buss, denna gången mot Koh Samet, Thailand. Som vanligt hade vi ingen aning om hur lång tid resan skulle ta utan gjorde som vi blev tillsagda och klev ombord på bussen klockan 07:30 på morgonen. När klockan slog 13:00 (ungefär) var vi framme vid den thailändska gränsen och efter några stämplar i passet byttes vårt fordon ifrån buss till minibuss.
Minibussens 10 säten togs upp av (förutom oss) följande resenärer: Vår chaufför som inte var helt olik Jackie Chan, 4 primadonnor från Ryssland som alla fyra till sinnet verkade vara knappt 5 år gamla, två sköna britter samt en man av okänd natonalitet vars sinnestillstånd bäst beskrivs av uttrycket "high as a kite" vilket på ren svenska betyder att mannen var hög. Hög som ett höghus.
Färden i minibussen fortgick utan större komplikationer tills dess att en av de ryska prinsessorna fick syn på en, ganska rejäl, kackerlacka som lyckats smita in i minibussen, antagligen när vi stannade för att handla frukt. Nu, kära läsare, blev det liv i luckan. Ryskan kastade i panik fram väskan som kackerlackan lyckats bestiga och hamnade nu bredvid den otroligt rödmosigt, höge mannen som ägnat större delen av resan att beundrande studera landskapet som rusat förbi utanför fönstret. Kackerlackan verkade inte trivas i den gräsrökande mannens sällskap och började springa tillbaka till minibussens bakre del och ryskorna skrek för full hals. Denna anekdoten fick dock ett snabbt slut när en av britterna tog saken i egna händer och mosade kackerlackan under sin flip-flop och minibussen rullade vidare mot Koh Samet.
Klockan 21:00 (UNGEFÄR) samma söndag kunde vi slutligen checka in på Banthai Sangthian som alltså är vårt boende för tillfället och förblir så fram till lördag.

Här på Koh Samet stortrivs vi även om vädret inte velat oss väl alla dagar. Vi bor i ett "litet område" vid en strand på öns östra kust och här har vi förutom vårt hotell 6-7 resturanger, två små affärer och en väldig mängd trevliga folk. Vi har Nih(?) den elvaåriga flickan med förvånansvärt bra engelska som är här med sin pappa på "holiday" vilket förmodligen innebär att pappan jobbar extra på en resturang för att tjäna lite extra pengar, ungefär som jet-ski-gubben i Sihanoukville.
Vi har Zorro (eller är det Sollo?) som är en alldeles för tjock och lat golden retriever och som har blivit vår egna lilla badkamrat.
Slutligen har vi Charlie (?), servitören, 28 år gammal som jobbar sju dagar i veckan för en dagslön á 300 baht (ca 75:-) som han ständigt spenderar på att gå på diskotek alternativt dricka öl med sina vänner. Denna Charlie stoltserar varje dag om hur mycket han lyckades förtära kvällen innan samt hur få timmars sömn han fick. Exempel: "Hey! Yesterday I drink FIVE Chang. Big ones! No baby Chang. And then i drink two small LEO. Then maybe two a clock my friend open whiskey and i drink 3 shots whiskey, then i sleep 2 hours and back to work!". Underbara Charlie.

Ja, det är väll vad vi gjort/vilka vi har stött på veckan som har gått.
Så vad händer nu "det sista" då? Jo, vi åker till Pattaya på lördag och hoppas på att få lite sol nu våra sista dagar här nere. Sen får vi se vad vi mer hittar på. Det får ni helt enkelt läsa om nästa vecka.


Ha det underbart.



Pontus & Rebecca

100 dagar. Just precis, nu har 100 dagar gått på vår resa. 100 dagar som vi båda undrar vart dom har tagit vägen eftersom tiden bara verkar flyga förbi. Dessutom innebär detta tyvärr att det bara återstår 17 dagar av denna underbara resa som gärna hade fått fortsätta i 100 dagar till. Hur som helst har vi spenderat ännu en vecka i Sihanoukville och även om dagarna här fortsätter tendera en avsaknad av någon som helst produktivitet ska vi ändå rapportera vad som hänt den senaste veckan.

Förra veckan den här tiden var vi alltså nyss "hemkomna" från Koh Rong och bytte upp oss från vår fallfärdiga bungalow till ett litet hotell som ägdes av ett franskt, äldre par. Både paret och det lilla hotellet var verkligen mysigt och osade av en bed-and-breakfastaktig atmosfär, vårt rum däremot STANK av mögel vilket inte var lika mysigt så efter en natt på hotellet tackade vi för oss och började leta nytt boende.
Denna gång var vi mer tursamma och fick ett, lite mindre men mycket fräschare rum som dessutom var billigare än vårt franska tillhåll kvällen innan. Den enda nackdelen med bytet var dock att vi inte längre hade någon AC i rummet utan istället en fläkt som inte gjorde många knop och därmed inte gjorde rummet svalare för fem öre. Och låt oss säga så här: när det är över 35 grader i skuggan och det är svalare ute än det är inne i rummet då betalar man gärna några dollar extra för att få sin AC (och därmed kunna sova om natten). Så vi gick och frågade (den kambodjanske) killen i receptionen vad vi behövde betala extra för att få AC i rummet och han berättade för oss att detta skulle kosta 10$ extra per natt men att han kunde ge oss ett "kompispris" på 8$ istället. Nu tog Pontus på sig stora prutarhatten och frågade om inte kunde göra det hela "lite diskret" och killens chef (en dryg och otrevlig västerlänning) behövde inte alls få reda på att vi fick vår AC och killen kunde stoppa pengarna i egen ficka. Till svar fick vi "I'll come to your room later, then we'll talk." Sedan gav han oss vår fjärrkontroll till vår AC och vi gick förvirrade därifrån utan att ha gjort upp något pris.
Senare samma kväll (runt 20.00) knackade det på vår dörr och killen från receptionen gled in i rummet. Han såg paranoidt misstänksam ut och viskade "6$ per night, okay?". Plötsligt kändes det som vi skulle köpa knark, vapen eller något annat olagligt av killen, så diskret ville han sköta det. Efter lite argumentering kom vi fram till att vi fick vår AC för 4$ per natt och receptionskillen påpekade FLERA gånger att detta var en "BIG SECRET" och när Pontus klumpigt nog frågade om vi fick något kvitto för betalningen spärrade killen upp ögonen som om han hade sagt något extremt olämpligt och svarade "No! Big secret!".

Nåväl, här bor vi nu i vårt rum med förmodligen världens hemligaste AC. Dagarna flyter på medan vi slappar på stranden där Pontus blev, i cirka 45 minuter, bästa kompis med en kambodjansk unge på ca 2 år när denne fick lägga vantarna på Pontus iPod och utforska den. På stranden har vi även stött på Kambodjas, (åter igen) förmodligen skönaste människa som med sina förvridna ben lever livet fullt ut i sin rullstol och tillsammans med sin musikspelare minglar han runt bland turisterna. På stranden träffade vi även den Kambodjanska läraren som på helgerna jobbade med att lura koreaner att åka jetski för 200$ och detta till en dagslön av 12$ (ca 80 kronor) en lön som för övrigt var bättre än den lön han fick när han undervisade på vardagarna. Ja, på denna stranden har vi stött på många trevliga typer.

Annars då? Jo idag var vi på Small Hotell, ett svenskägt hotell med tillhörande resturang där vi kunde avnjuta köttbullar med potatismos, brunsås och lingonsylt. MUMMA! Är det något vi verkligen saknar så är det svensk mat i alla dessa former. Så de så. Nu inväntar vi kvällen och ska väll snart ut och ta oss en massage på massagestället som Rebecca tycker känns som en porrbutik (vad hon nu har för erfarenheter av detta?)..

Jaja, det var allt för denna gången. Ha det så bra där hemma vi syns ju trots allt snart!


Pontus & Rebecca

Kära läsare! Som plåster på såret vi rev upp med vårt förra inlägg som var ALLDELES för kort ger vi er nu ett inlägg några dagar tidigare än vanligt och är förhoppningsvis tillbaks på banan som reseskribenter igen. Då försöker vi alltså igen.

Efter vår extremt lugna vecka i Sihanoukville bestämde vi oss för att lämna staden ett par dagar och ge oss ut till ön Koh Rong.
Vi visste inte särskilt mycket om Koh Rong och efter lite googlande utan vidare resultat gick vi och bokade färjan ut samt tre nätter i en bungalow på ön. Vi köpte mer eller mindre grisen i säcken. Men innan vi fick se vår gris i säck skulle vi som sagt åka färja i drygt två timmar ut till ön.
Under denna båtfärd hamnade vi bredvid ett australienskt par, födda '65, med hårfärg limegrönt (mannen) respektive knallrosa (kvinnan), sjöstjärnor tatuerade på så väl axlar som hals och ett bagage bestående av en gigantisk badring. På golvet av samma båt låg vår reseledare och rökte stora mängder gräs.
Nåja, väl framme på Koh Rong kunde vi konstatera att vi precis hade gått iland på vårt hittills vackraste resmål. Koh Rong var ett ett paradis. Detta firade Pontus med att trampa på en glödlampa som något ljushuvud (ha ha...) hade slängt på stranden. På något mirakulöst sätt blev dennes fot inte totalt sönderskuren utan istället fastnade bara två små glasbitar ifrån den krossade lampan som Rebecca med kirurgisk precision plockade bort och det som hade kunde förstört hela vistelsen på ön blev inte mer än krossad glödlampa i sanden.

Nog för att ön var vacker men det var mer än man kunde säga om den bungalow vi skulle tillbringa våra tre nätter i. Bungalown bestod av ungefär 120 stackars brädbitar som hade tvingats ihop - mestadels med hjälp av spik men även med torkat kobajs - till ett litet skjul som var allt annat än välisolerat med ett halmtak som såg oroväckande lättantändligt ut. I denna spartanska bungalow fanns en säng. En säng och en stol. Det fanns elektricitet samt rinnande vatten under cirka fem av dygnets tjugofyra timmar. Visserligen bidrog detta till öns charmiga outvecklade aura men efter att vi dränkt oss i Sydostasiens starkaste myggmedel och ändå vaknade upp med ett trettiotal myggbett önskade vi att vi bodde i ett något mer isolerat hus.
Förutom myggor fanns det mycket andra djur som trivdes i vår bungalow, till exempel ödlor. Ödlorna drog fördel av vår öppna bungalow och bestämde sig för att bosätta sig i ena hörnet av den. Dom hade gärna fått bo där om det inte var för den största (säkert 40 cm lång) ödlan klockan sju på morgonen bestämde sig för att göra rätt för namnet "gecko-ödla" då den för full hals började kvida/skrika "GECKO!" tills det att vi båda vaknade. Ni kanske undrar varför vi inte gjorde oss av med dessa ödlor men efter att ha petat, lyst, kastat vatten (inte kissat), sprutat hårspray och försökt mota bort ödlorna med rök från levande ljus så gav vi helt enkelt upp. Dom vann.

Vi lyckades trots, ödlor, myggbett och cirka 5 timmars sömn per natt överleva Koh Rong som trots att det såg ut som på ett vykort var lite av en utmaning att leva på. Så idag begav vi oss tillbaks till Sihanoukville för att återigen leva oförskämt slappt. På båten tillbaka rökte reseledarna sedvanligt gräs varav en var VÄLDIGT lik Zach Galifianakis (Alan i The Hangover).
Nu bor vi på ett litet hemtrevligt hotell nära stranden men skall antagligen byta redan imorgon eftersom vi tror vi kan hitta bättre. Vi får se när nästa uppdatering kommer men nu har ni alla fall lite att gotta er i.

Trevlig läsning!


Pontus & Rebecca

Och bara sådär har ännu en vecka gått här i Asien, och förmodligen på en del andra ställen i världen även om det inte inneburit 35 grader i skuggan på alla platser. Sverige.
Innan inlägget officiellt inleds ska det bara förvarnas att detta möjligtvis inte blir något särskilt långt (eller givande) inlägg men vi känner att vi hellre ger er något halvdant än ingenting alls. Detta på grund att vi är så LÅGT nere i tempo så att en vecka inte känns längre än en dag och därav hinner vi alltså inte med mycket mer på en vecka än vad som vanligtvis går att klämma in i ett dagschema därav finns det inte mycket att förmedla till er därhemma. Nåväl, om det mot all förmodan skulle bli ett någorlunda inlägg så kan ni bortse från den här lilla "varningen".

För en vecka sedan hade det blivit dags att lämna Siem Reap som vi alltså mer eller mindre besökte för att få se Angkors alla tempel. Som vi då nämnde fruktade vi redan inför den 11 timmar långa bussfärden som låg framför oss med tanke på våra karaokeerfarenheter från förra resan. Vi hade ganska tur. Chauffören verkade nöja sig med att bara spela karaoke de första tre timmarna av resan och med vetskapen om hur mycket värre det kan vara kändes vi oss ganska till ro med detta och steg efter elva timmar av i här Sihanoukville.
Sihanoukville ligger vid Kambodjas södra kust och förutom att det är omöjligt att veta hur det ska uttalas är det en väldigt trevlig stad där vi har stortrivts i en vecka nu. Här har vi alltså gjort det vi är bäst på, ingenting. Med undantag för i fredags då det tydligen skulle skulle firas Kambodjanskt nyår eller "songkran" som det tydligen heter och festligheterna skulle pågå i tre dagar. När vi frågade vår väldigt trevlige tuk tuk-chaufför i Siem Reap hur songkran firades berättade han att man samlades med sina nära och kära, gärna på någon ö och sedan umgicks dessa tre dagar. Detta är alltså Kambodjanernas songkran, västerlänningarnas tolkning av det hela är däremot att fira samma högtid med att förtära stora mängder alkohol och festa tre dagar i sträck. Vi valde att fira vårt songkran i något av en dubbel tolkning, första dagen med alldeles för mycket "free shots" och de andra två dagarna något mer kambodjanskt.

Mycket mer än så har alltså inte hänt. Vi spenderar dagen på stranden och kvällen där det behagar.
Planen för vår resa var egentligen att vi imorgon skulle lämna Kambodja för Thailand men detta satte Thailands visumregler stopp för och vi stannar istället här i Kambodja två veckor till. Vi ska dock ta oss vidare imorgon fast det blir till en ö här i närheten som heter Koh Rong som vi tänkte ge en chans innan vi återvänder hit till Sihanoukville och den 28e blir det istället Thailands tur.

Detta var, tyvärr, allt vi hade att bjuda på denna gången. Håll till godo.


Pontus & Rebecca

Det har sagts förut men det tåls verkligen att sägas igen: tiden går FÖR snabbt! Nu är det snart bara fem veckor kvar på vår resa vilket innebär att vi har över elva veckor resande bakom oss. Men eftersom Sverige återigen verkar inta vinterläge ska vi göra alla en tjänst och inte klaga. Ni ska istället få en uppdatering om vad som skett den senaste veckan här i Sydostasien. Inlägget skrivs som vanligt i något av en handvändning så ni får, som alltid, ha överseende med sär skrivningar, felstvaningar och annan misshandel av det svenska språket. 'Nough said, let's do it.

Under veckan som har gått har vi hunnit med att byta boende tre gånger samt med olika transportmedel förflyttat oss mellan dessa boenden.
Den första förflyttningen var mellan vårt boende i Da Nang (där vi förövrigt fick se solen till slut) tillbaka till Ho Chi Minh-staden där vi för drygt två veckor sedan började vår resa i Vietnam. Denna förflyttning utfördes med hjälp av flygplan och tog inte mer än en timme. Smidigt.

I Ho Chi Minh-staden skulle vi bara stanna en natt för att morgonen efter sätta oss på bussen till Kambodja. Detta hindrade oss dock inte från att utnyttja den heldag vi hade att spendera i HCM-staden, så vi satte kurs mot stadens krigsmuseum som vi hade missat under vårt första besök i staden och tillbringade förmiddagen där. När vi sedan lämnade museet för att äta lunch fick vi återigen vietnamesernas förkärlek att utföra sina behov offentligt bekräftad. Mitt på trottoaren satt en man och uträttade "nummer två". En fribajsare om man så vill.
Efter ett väldigt dyrt besök i ett väldigt högt torn gick vi till sängs väldigt tidigt för att orka upp kommande morgon då det skulle åkas buss.
Vad vi inte visste när vi satte oss på bussen från Vietnam till Kambodja var att resan skulle ta nästan 15 timmar. Vad vi heller inte visste var att under dessa 15 timmar skulle det nästintill oavbrutet spelas kambodjansk karaokemusik med tillhörande video på bussens mini-tv. Nog för att ingen på bussen sjöng med i dom monotona melodierna karaoken bjöd på men den var nog så irriterande som den var.
Självklart hyste, precis som alla våra tidigare chaufförer, även denne chaufför en ofantlig kärlek till fordonets tuta vilket vi fick erfara då tutans gälla oljud (alltför ofta) var det enda som bröt karaokens enformiga rytmik.
Här både levs det och framför allt körs det efter mottot "tuta och kör", ORDAGRANT.

Hur som helst kom vi, om än trötta, helskinnade fram till Siem Reap, Kambodja, där vi har varit nu i två dagar. Staden ligger väldigt ungefärligt någonstans i dom centrala delarna av norra Kambodja och här flockas folk från hela världen av en anledning: The kingdom of Angkor.
Detta en gång enorma kungarike vars många och mäktiga tempel numera ligger i ruiner var för inte allt för länge sedan ett av de sju världsundren (att vi stod ut med karaokemusiken i 15 timmar har nog en god chans att bli det åttonde). Hit kommer alltså över två miljoner besökare varje år och igår utgjorde vi en miljondel av denna statistik.
Trots den långa bussresan dagen innan bestämde vi oss för att ta oss an ruinerna i Angkor-området. Med en fantastisk tuk tuk-chaufför som körde oss mellan alla maffiga tempel hann vi se väldigt mycket på de sju timmar vi spenderade i området. Det hela avslutades i templens tempel, Angkor Wat, som bjöd på en obeskrivlig känsla när man klev innanför dess murar.
Efter Angkor Wat kände vi oss proppfulla av upplevelser (trotts att allt vi egentligen gjort var att stirrat på mängder av sten i sju timmar) och våra ben protesterade bestämt efter all promenad som dagen hade krävt, så det blev raka vägen till hotellet för att få i sig en middag innan vi slocknade direkt.

Så idag har vi bara legat vid poolen med våra möra ben och kämpat för att få tillbaka den där riktigt bruna färgen vi hade någon gång i Bali, Det går ganska bra. Vi stannar här i Siem Reap tills på måndag då det väntar ännu en bussresa ner till Sihanoukville vid Kambodjas södra kust och vi ber till högre makter att all form av karaokemusik är strängt förbjuden på den bussen.

Nu ska vi i alla fall ge oss ut på stan för att hitta ett lämpligt ställe att äta vår påskmiddag på, även om maten inte lär likna något av det ni förmodligen äter i Sverige idag. Sedan blir det antagligen till att rensa hyllorna på någon stackars seven eleven butik i jakt på godis som får trösta vår avsaknad av påskägg.

Ha nu en trevlig påsk i snöiga Sverige och skänk en tanke till oss som har 30 grader i skuggan men inget (riktigt) påskgodis.


Glada påskhälsningar

Pontus & Rebecca

Tiden går ALLDELES för snabbt här i Asien och det har snart gått en vecka sedan vi senaste visade några livstecken till er där hemma (bortsett från skypande med föräldrar) och kände därför det kanske var på tiden att göra just detta. Så varsågoda, här kommer ännu ett inlägg.

För en dryg vecka sedan hade vi vid denna tiden alltså precis anlänt till skräddarstaden, Hoi An, och var väldigt förväntansfulla över allt vad denna hade att erbjuda.
Vi hann knappt sätta foten utanför dörren innan en liten dam var framme och frågade om vi ville kolla in hennes skrädderi.
Något tveksamma att just den skräddaren vi ville ha var den som haffar oss utanför hotellet följde vi ändå efter den lilla damen men försäkrade oss om att "vi bara ville titta" och detta var ju självklart inga problem. Det var till att ta det långa benet först för att hålla takten med den, oväntat snabba, lilla damen när hon sprintade fram mellan marknadsstånden för att leda oss till sin affär. Det hela kändes lite som en flashback från när vår flygledare sprang i täten på Istanbuls flygplats för att vi inte skulle missa planet till Bangkok. Roligt.
Mindre roligt blev där när vi hade halvsprungit efter denna skräddartant i nästan tio minuter utan att komma fram till hennes affär och vi började tveka på om vi skulle följa efter mycket längre. Så lite smidigt försökte vi vika av in i första bästa gränd. Men så lätt var det minsann inte att bli av med skräddartanten för hon sprang snabbt ikapp oss och förklarade leende "wrong way". "Oh really?" utbrast vi och försökte verka lagom förvånade och fick sedan följa med den sista biten som var kvar till affären. Väl där bekräftade vi ännu en gång att vi bara ville titta på kläderna och detta var fortfarande helt okej och vi blev ombedda att slå oss ner. Sedan dumpades två enorma pärmar med urklipp från den manliga respektive kvinnligas alla modemagasin de senaste tio åren. Vi hade redan fått ett dåligt intryck av denna affären och bläddrade i pärmarna mest i en artighetsgest innan vi tackade för oss och sa att "vi kanske kommer tillbaks senare". Detta var inte populärt alls. Samtliga i affärens personal försökte övertyga oss om att i alla fall sy upp ett plagg och när vi tackade nej till detta eftersom vi bara kom för att titta var vi inte luft värda längre. Efter detta bestämde vi oss för att hålla oss till det man lärde sig när man var liten: inte följa med främmande folk hem.

Efter denna lilla incident (eller vad man nu ska kalla det) tog vi oss en rejäl promenad runt hela staden för att verkligen försäkra oss om att vi valde en skräddare som verkade bra. Detta resulterade i att vi klampade i en av de många skrädderier som verkade lovande och gjorde vår första beställning på en jacka (för Pontus) och en klänning (behövs det skrivas till vem?). Efter detta öppnade Pontus stora plånboken (eller egentligen inte för allting var verkligen SVINBILLIGT) och gick till nästa skräddare där det beställdes skjortor, slips, kostym och en blazer. Som om inte detta var nog syddes sedan tre par skor upp av oss båda.
Återigen grät reskassan floder men resultaten av kläderna var GRYMT bra och hade i Sverige säkerligen kostat fem gånger så mycket. Eftersom våra kläder blev en sådan succé bestämde sig Pontus för att fira med feber och en ny magsjuka. Rebecca stämde inte in i den hyllningskören.

Febern och magsjukan hann dock lägga sig efter två dagar och lagom till det att vi bytte boende till det vi befinner oss i nu. Det är förvisso bara ca 30 minuter därifrån men skräddarna är borta och har ersatts med en strand. En strand vi tyvärr inte har kunnat utnyttja på grund av att vädret återigen sviker oss men förhoppningsvis är det bättre tills imorgon.

Så hur har Vietnam varit hittills? Vårrullarna är utan tvekan dom godaste vi har ätit. Folk verkar ha en förkärlek till att urinera i offentliga sammanhang, det är i alla fall den slutsatts vi drar av att ha fått bevittna detta fyra gånger på en vecka. Folket här är inte alls lika vana vid turister gentemot de länder vi tidigare besökt så engelskan är tyvärr oftast mycket bristande. Detta väger dom dock upp genom annat för, FAN vad trevliga dom kan vara här. Det går inte en dag utan att någon på gatan skiner upp som en sol när vi går förbi och, om än på den mest knaggliga engelska, utbrister: "HELLO, HOW ARE YOU!".
Så visst trivs vi här bland vietnameserna men vi saknar vår kompis solen som alltför ofta lyser med sin frånvaro.

Nu har vi dock inte långt kvar här i Vietnam utan på onsdag flyger vi tillbaka till Ho Chi Minh-staden och sover där en natt för att sen ta en buss till Siem Reap, Kambodja. Där skall världsundret Angkor Wat beskådas och självklart kommer det rapporteras därifrån när detta är gjort.
Vår nedräknare här på bloggen börjar visa skrämmande låga siffror nu. Knappa sex veckor kvar, usch.

Bildgalleriet är förresten uppdaterat.

Ha det underbart där hemma!


Hälsningar från Vietnam

Pontus & Rebecca

Den 17 januari satte sig två mycket bleka samt förväntansfulla ungdomar sig på planet mot Bangkok och en, på så många sätt underbar resa tog sin början. Nu 70 dagar senare sitter samma ungdomar (fast i en betydligt mörkare nyans) på ett hotellrum i Vietnam och skall (innan dom hugger in på frukosten) ännu en gång sända ut en uppdatering om vad som har skett den senaste tiden. Då sätter vi igång.

Senaste inlägget skrevs under slutet av en fem dagars lång åktur på en emotionell berg och dalbana. Åkturen berodde självklart på Rebeccas förlorade bagage men eftersom Jetstar så vänligt hade lovat att hålla väskan på Manilas flygplats åt oss passade vi på att slappna av och njuta de sista dagarna på Boracay.
Även om vädret var emot oss ibland fick vi ändå en hel del sol och avkoppling på stranden. Dessutom fick vi bevittna ett Norsk-Filippinskt bröllop som grannhotellet hade fått på beställning. Vigseln skedde i solnedgången på den vackra sandstranden och när dom trädde ringarna på varandras fingrar och lovade varandra evig kärlek var inte ett öga torrt. Eller hur Rebecca? Men på varje bröllop måste det finnas "wedding crashers" och självklart var det hotellets ryssar som gladeligen antog sig denna roll och helt ogenerat klämde sig in på brudparets egna bröllopsfoto. Dessa ryssar...

När det väl var dags att lämna Boracay gjordes med lite guilty pleasure-känslor eftersom det kändes så fel att vilja bort från denna fantastiskt fina ö men samtidigt var det inte en dag för tidigt att hämta ut Rebeccas bagage. Så klockan sex på morgonen började vi vår färd mot Manila. Om vi hade vetat att det skulle dröja nästan 24 timmar innan vi anlände till vårt nästa hotell i Vietnam hade vi nog dragit oss lite mer från att stiga upp den morgonen, men vi var lyckligt ovetande.
Hur som helst hade stunden äntligen kommit för Rebecca att förenas med sin älskling på 16 kilo (väskan, inte en extremt undernärd Pontus). Men när vi krånglat oss fram till Jetstars kontor framåt eftermiddagen och lämnat fram vårt "kvitto" till killen som hade hand om borttappat bagage återvänder han en knapp minut senare och skakar på huvudet säger att de minsann inte har en sådan väska där. Antingen var det faktumet att vi båda såg ut som vi skulle explodera eller också fick plötsligt bagagekillen minnet tillbaka och han bestämde sig för att göra en andra titt efter väskan. Och tänka sig då var den betydligt lättare att hitta. För andra gången sedan bröllopet rann det glädjetårar längs Rebeccas kinder. Äntligen kunde vi fortsätta vår resa fullt utrustade.
Som sagt var detta en väldigt lång resdag och det var inte förrän klockan slog halv fyra på morgonen som vi stövlade in på vårt nya boende i Ho Chi Minh-staden, Vietnam.

Efter några timmars sömn var det dags att ta sig an Ho Chi Minh-staden vilket vi gjorde om än på ett inte så omfattande sätt. Vi strosade omkring lite bland marknader och resturanger och hade inte bråttom med någonting. Vi halkade även in i ett museum där vi blev kvar någon timma för att sedan märka att vi antagligen hade gjort en ofrivillig plankning eftersom alla verkade betala inträde som vi inte hade sätt när vi traskade in.
Det där med pengar verkar inte så viktigt här i Vietnam ändå. När vi handlade oss två drickor för en summa av 17500 dong lämnades 20000 fram till kassörskan växeln som gavs tillbaka var 2000 dong och en liten godis eftersom dom inte hade några 500-mynt. Detta tar ju chokladpengen till en helt ny nivå. Den kanske inte är så dum ändå.

Efter två dagar lämnade vi Ho Chi Minh-staden bara för att komma tillbaka om ca 10 dagar (och faktiskt komma tillbaka om 8 månader på våra nästa resa då vi förmodligen kommer göra en mer omfattande utforskning av staden). Igår flög vi alltså från HCMC till Danang där vi efter en taxifärd på 30 minuter kunde stiga av på vår nuvarande ort, skräddarstaden, Hoi An. Det är här pengar skall brännas (OBS inte Gudrun Schyman-style), kläder skall sys och förmodligen blir det en del strand också.
Nu måste vi dock skynda oss om vi vill få någon frukost.

Trevlig läsning.


Sincerley yours

Pontus & Rebecca

Ny vecka och nytt inlägg! På en vecka hinner det hända mycket ska ni veta. Även om en hel del, om än oavsiktligt, förmodligen kommer utelämnas från detta inlägg. För när man knappt vet vilken veckodag det är blir det lite av en utmaning att försöka sammanfatta en hel vecka utan att glömma något. Men nu ger vi det återigen ett försök och hoppas att det uppskattas av er där hemma i det långa landet falukorv.

För en vecka sedan var det Kuta som fortfarande var vår hemvist och skulle så vara i ytterligare ett par dagar. Eftersom vi kände oss ordentligt klara med denna ort (plus att vädret kunde varit bättre) spenderades dessa sista dagar till största del vid hotellets pool.
Så när almanackan visade den 15 mars, vilket förövrigt innebar att halva resan nu hade gått, kändes det ganska skönt att sätta sig på planet mot Boracay (Filippinerna) som var vårt nästa planerade resmål.
Flygbolaget som skulle transportera oss och vårt bagage mellan Bali och Manila var Jetstar Airways. Vi skulle vilja ta tillfället i akt och ägna några rader till detta bolag och säga tack:

På denna flygning som innebar en mellanlandning i Singapore lyckades ni tappa bort en av våra två incheckade väskor. Tack Jetstar.
Er kundsupport är förmodligen en av de sämsta som någonsin existerat och denna tvingades vi spendera åtskilliga timmar pratandes med även om det förmodligen varit mer givande att samtala med en tegelvägg. Dessutom har dessa samtal kostat hundratals pesos. Pesos vi aldrig kommer få någon ersättning för. Tack Jetstar.
För varje lobotomerad supportassistent vi pratade med (och det var många) fick vi olika uppgifter varje gång om väskans position och status. Detta har lett till att Rebecca har fått och kommer får leva kommande vecka på enbart det hon har i handbagaget. Tack Jetstar.
Till slut, tre dagar senare, lyckas i alla fall EN vettig dam från kundsupporten meddela att väskan äntligen var under kontroll och att den väntar på oss på Manilas flygplats. Så på riktigt, (ett litet) tack Jetstar.

Säg finns det något bättre än att få visa sin besvikelse på en blogg som snittar ca 18 (dock evigt trogna) läsare om dagen? Tror inte det.

Men nog av detta cyniska skrivande!

Vi har nu till slut kunnat börja njuta av den paradisö som Boracay faktiskt är, eftersom vi vet att vi snart kommer återförenas med Rebeccas bagage igen.
Vi har stranden (återigen) ca 10 meter från hotellrummet. En strand som är helt kritvit innan den förenas med det turkosa vattnet som ligger spegelblankt och sträcker sig ända bort till horisonten. Barerna och resturangerna ligger bara 5 minuters strandpromenad bort. För att ni på något sätt ska kunna relatera till vårt klimat här borta kan vi tyvär meddela att regnet faller ned i skrivande stund. Lite plåster på såren för er som, utan att klandras, drömmer sig bort hit.
Här blir vi i alla fall kvar tills på fredag då vi lämnar Filippinerna efter en veckas snabbesök och ger oss an Vietnam där det ska levas storstadsliv, sys upp mängder av kläder och självklart slukas en massa sol.

Ni hör antagligen av oss om sisådär en vecka, som vanligt. Underskatta aldrig värdet av era kommentarer, korta som långa så är det alltid lika roligt att se livstecken av er tappra individer som ännu läser bloggen.

Bildgalleriet är förresten uppdaterat igen.


Peace to the Out

Pontus & Rebecca

Då var det dags att ännu en gång försöka få något förmedlat till er, våra trogna läsare där hemma i ett numera ganska vårigt Sverige, vad vi har förstått det i alla fall.

Vi får börja med att be om ursäkt om de falska löften vi gav er när vi skrev att vi skulle uppdatera efter det att vi var färdiga med utforska norra delen av Bali under vår vistelse i Lovina. Inlägget kommer istället nu, ett par dagar senare av flera anledningar, mestadels p.g.a. tidsbrist och begränsad tillgång till internet.

Sist vi skrev var vi något omtumlade ifrån vår vansinnesfärd som vår taxichaufför utsatt oss för och vår första kväll i Lovina blev därför ganska lugn. Vi passade på att utforska orten som vi hade planerat att stanna på i en vecka, fortfarande i sällskap med Tawan och Fideli.
Det tog oss inte mer än tjugo minuter för oss att inse att vi omöjligt skulle finna något nöje i att stanna i denna håla en hel vecka. Nog för att Lovina kanske har sin charm under högsäsong men för tillfället var det verkligen lågsäsong, vilket ganska tydligt märktes då försäljarna flockades likt flugor runt oss så fort vi satte foten utanför hotellet.
Anledningen att vi överhuvudtaget hade valt att åka till Lovina var de många utflykter som erbjuds eftersom staden ligger nära till väldigt mycket sevärdheter. Så tillsammans bestämde vi oss för att komprimera vår planerade vecka till 3 dagar och proppa dessa dagar fulla med utflykter av alla dess slag för att sedan kunna fly dom flugliknande försäljarna och spendera våra sista dagar tillsammans i Kuta där vårt äventyr här i Indonesien hade sin början.
Sagt och gjort, kommande dagar var dom mest intensiva på mycket länge för att inte säga på hela resan. Från att bara ligga på stranden och högst oroa sig vad man ska äta för lunch om två timmar gick vi nu till att stiga upp med tuppen för att se delfiner i soluppgången, besöka risfält, tempel, vattenfall, heta källor och äntligen dyka igen (2 fantastiskt fina dyk). Plötsligt hade vi knappt tid att äta längre i vårt pressade tidsschema.
Hela spektaklet avslutades med att vi, efter ca 5 timmars sömn, blev hämtade klockan två på natten av vår nya och betydligt lugnare chaufför som körde oss till en vulkan som vi hann bestiga innan klockan slagit sex på morgonen, det ni! Efter vulkanbestigningen var det fyra trötta ungdomar som satte sig i bilen och vår alltid lika glade chaufför körde oss mot lugnare dagar i Kuta.

Nu har vi varit här i Kuta i fyra nätter och trots lite halvtaskigt väder har vi haft, som alltid, riktigt roligt med våra vänner från Borås. Det har vart välförtjänta "slappardagar" och vi njuter minst lika mycket av dessa som vi gör när vi dyker eller bestiger vulkaner.
Idag var det dock dags för oss att gå skilda vägar med Tawan och Fideli eftersom dom fortsätter sin resa i Australien och vi på torsdag ska bege oss till Filippinerna. Det var ett tråkigt avsked eftersom vi har fått avnjuta varandras sällskap i tre veckors tid nu men det var garanterat inte sista gången vi sågs.
Det får väl sammanfatta vår senaste vecka här på Bali, som sagt är Filippinerna nästa resmål och ett inlägg lär komma när vi har något att dela med oss av därifrån.


Vi låter detta inlägg vara, på något sätt, tillägnat er Tawan och Fideli. Tack för att ni förgyllde tre veckor av vår resa, nu fortsätter vi mot nya äventyr.



Hälsningar

Pontus & Rebecca

Gili Trawangan (NEJ INLEDNINGARNA BLIR TYDLIGEN INTE ROLIGARE ÄN SÅ). Knappa två kilometer lång och 1,5 kilometer bred utgör denna underbara lilla ö där stress ännu inte är uppfunnet och där det inte planeras längre fram än till nästa måltid om än så långt. Detta är ön där de japanska turisterna ligger och guppar ett par meter ut i vattnet likt döda, orangea sälar i sina flytvästar som är det enda som hindrar dom från att förenas med botten i sina tappra snorklingsförsök. Detta är också ön där du aldrig hör ljudet av en tutande bil eller brummande moped eftersom dom enda transportmedlen är antingen häst och vagn eller cykel.
Det var på denna ö vi skulle komma att stortrivas den kommande veckan kände vi direkt när vi klev iland för sju dagar sedan. Vi hade delvis rätt.

Till en början var allting med ön verkligen underbart. Bara faktumet att slippa höra taxibilar ständigt tuta efter vårt sällskap var skönt nog att älska ön. Men också att återigen ha stranden utanför dörren, möjlighet till fin snorkling och till och med dykning höjde våra tankar om ön ytterligare lite till.
Dock satte våra förkylningar som vi skaffat oss i Kuta stopp för dykarplanerna. Vädret satte stopp för strandplanerna och plötsligt hade inte vår lilla paradisö så mycket kvar att erbjuda.
Trotts denna otur hade vi ändå en trevlig vecka på Gili Trawangan och mycket tack vare att vi har fått fortsätta njuta av sällskapet som  våra nyfunna vänner Tawan och Fideli bjuder på. Tillsammans gav vi oss ut på cykelturer, snorkling (där vi såg flera sköldpaddor) och många andra härligheter.

När vår vecka på ön hade kommit till ända kände vi oss nästan mer än klara med denna, förmodligen berodde detta på den otur med vädret som vi hade. Så det var med blicken fäst på nya äventyr vi satte oss på båten som tog oss tillbaka till Bali (som i och för sig också är en ö, men ändå). Medan vi halvsov oss igenom den gungiga båtfärden hade den brittiska tjejen bakom oss fullt upp med att ta sig en andra titt på vad hon hade ätit till frukost.
Tillbaka på Bali skulle vi hitta oss en taxichaufför som kunde köra oss de 3,5 timmarna till Lovina där kommande vecka skall spenderas. Efter prutande och diskuterande hade vi vår man. Denne man ville dock trotsa alla trafikens lagar och samtidigt ge samtliga av oss fyra flertalet hjärtattacker.
När vi till slut nådde vår destination och fick lämna taxin tackade vi Gud, Buddha och den där dansande elefantmannen som hinduerna sätter sin tro till, att vi fortfarande var i livet.

Nu ska vi dock slå igen datorn för ikväll eftersom väckarklockan ringer vid åttatiden imorgon bitti. Då vankas det utflykt till nationalparken här i Bali och vi ska äntligen få dyka igen (2 gånger!). Vi uppdaterar antagligen om ett par dagar igen eftersom vi har en hel del planerat här i Lovina. Just det, bilder kommer komma upp någon gång imorgon!


10-veckor-kvar-av-resan-hälsningar

Pontus & Rebecca

Då, kära läsare har det blivit dags att ge er ett nytt livstecken i form utav ännu ett blogginlägg, denna gång rapporteras det direkt ifrån Indonesien.

Till Indonesien, närmare bestämt Bali (ännu närmare bestämt Kuta beach) anlände vi för en vecka sedan någon gång runt 22 tiden lokal tid.
Dom dagar vi förflyttar oss mellan våra resmål, låt oss simpelt nog kalla dessa resdagar, brukar vi varken ha mycket sömn respektive mat i kroppen. Detta leder i sin tur till att resesällskapet blir aningen grinigt, i synnerhet den manliga delen av tidigare nämnt sällskap.
Vår "resdag" till Indonsien var självklart inget undantag, så med nästan 12 timmar utan riktig mat i magarna släntrade vi oss av planet på Balis flygplats. Vi var båda inställda på en enda sak, ta oss till hotellet och det var fort. Självklart attackeras vi av taxichaufförer så fort vi sätter foten utanför flygplatsen och som vanligt erbjuder dessa chaufförer sina tjänster till ockerpriser. Vi hade redan på planet bestämt att vi skulle gå till så kallad taxi service vilket enkelt kan beskrivas som ett litet bås där någon vänlig själ för en mindre summa pengar ordnar en taxiresa till önskad destination, till ett acceptabelt pris.
När Pontus inte såg dessa bås inom en area á 3 meter runt sig själv gav denne upp och föreslog att "skita i det och bara ta en taxi". Detta briljanta förslag fick oss att betala 300 000 Indonesiska rupier (ca 210 SEK) för en taxiresa lagom lång att chauffören åtminstone fick gå igenom bilens fem växlar innan vi var framme. Vi blev totalblåsta.
Med denna blåsning i ryggen checkade vi in på vårt 4-stjärniga(!) hotell som verkligen levde upp till sin standard med stora fina rum och för första gången på resan en efterlängtad frukostbuffé.

Efter en natts vila i vårt bekväma rum och efter att proppat oss fulla med allt vad frukostbuffén erbjöd satte vi äntligen kurs mot den omtalade surfarstranden, Kuta beach. Medan Pontus drömde sig bort till en värld där han blev världsmästare i surfing gick Rebecca bredvid och tvivlade starkt på om hon ens skulle vilja bada i dom stora vågorna.
Väl på stranden stötte vi nästan direkt ihop med ett annat svenskt par (Tawan och Fideli) som tagit sig hit ifrån Borås. På stranden smiddes planer om både surfing och annat som vi skulle hitta på tillsammans eftersom dem också precis hade anlänt till Bali.

Dagarna som följde bjöd på mängder av trevligheter. Vår nybildade kompisskara spenderade en heldag på vattenlandet i Kuta (barnkänslor á la Singapore).
Pojkarna från bägge par tog sig an vågorna på varsin surfingbräda och efter många vurpor, skrapsår och med blodsmak i munnen klarade båda till slut av att fånga vågorna och glida fram längs stranden. Kuta bjöd oss på både trevliga dagar som kvällar och Rebecca fick under en av dessa kvällar upp ögonen för den inhemska spriten Arak.
Något som inte kan räknas till ovan nämnda trevligheter är den insats våra städare stod för när dom vänligt sänkte vår AC på rummet till 18 grader. Detta märkte vi inte förrän dagen efter då vi tackade för deras insats genom att stå för varsin rungande förkylning som ännu inte har lämnat oss.

Nåväl, nu har vi tagit oss från vårt kära Kuta ut till Gili Trawangan som är en liten ö, helt utan motortrafik (här gäller cykel eller häst och vagn) och vi känner redan att den avslappnade miljön passar oss perfekt. Om vi bara blir av med våra förkylningar ska vi väl passa på att dyka här eftersom det skall vara väldigt fina dykplatser. Redan under snorkling på eftermiddagen stötte Pontus på en sköldpadda utanför stranden.

Det får räcka för den här gången. Trevlig läsning.


Snoriga men glada hälsningar

Pontus & Rebecca

Ladies and ladies friends, trots att besökarna minskar och kommentarerna blir färre för varje inlägg vi gör håller vi fortfarande vår resebloggsfana högt för er som fortfarande finner intresse i att läsa om vår resa.
Eftersom som föregående inlägg anspelade på en viss pessimism när vi beskrev Ao Nang från vårt magsjuka perspektiv skall vi nu bjuda er på ett euforiskt inlägg direkt ifrån Singapore som på bara ett par dagar hunnit bjuda oss på mängder av trevligheter.

Vårt plan från Krabi landade på Singapores flygplats runt 19-tiden i Onsdags kväll. Resan gick bra och efter att hämtat oss från det enorma jet-laget av att ställa fram klockan en timme satte vi kursen mot tunnelbanan som skulle komma att bli vårt ständiga transportmedel under vistelsen här i Singapore.
Efter tunnelbaneåkning skulle det lekas orientering. Orientering med 10 respektive 18 kilo bagage på ryggen (ja, Rebecca stod för samt bar det tunga lasset). Orienteringen genomfördes med delad framgång, vår eminenta stolthet att inte fråga om vägen för ens vi känner oss helt vilse vägdes upp av Rebeccas briljanta lokalsinne och till slut hittade vi faktiskt fram till vårt hotell.
För att både ge en insikt i hur vårt hotellrum såg ut och hur mycket dyrare det är att leva i Singapore kan följande beskrivning ges: Vi betalade mer för detta hotellrum än för något tidigare under resan (och det är tvivelaktigt om vi kommer bo på något så dyrt under våra tre kommande månader) och hotellrummet var både litet, ostädat och mögligt. Men som inledningen lovade skall inte pessimism genomsyra detta inlägg så nog om detta.
Hotellet låg trots allt nära MRT-stationen (tunnelbana är väl den närmaste jämförelsen) vilket var det enda som behövdes för att kunna uppleva Singapore och med dessa förutsättningar somnade vi lugnt vår första natt i staden.

Nästa morgon stod vi båda upp tidigt trots en ganska sen kväll i bagaget för idag fanns det bara en sak på dagordningen: Universal Studios Singapore! Det var två 8-åringar i två 19-åringars kroppar som satte sig på tåget mot Sentosa island där nöjesparken ligger och från den första åsynen av parken till det att vi utmattade satte oss på tåget hem lämnade aldrig dom där barnsliga leenden våra läppar. Medan vår reskassa grät floder sprang vi skrattande mellan attraktionerna som bestod av allt från Shrek's 4D Castle till revolutionerande 3D bergochdalbanor á la Transformers.
Det var länge sedan någon av oss hade denna härligt barnsliga känslan i kroppen och vi kom fram till att senaste gången måste varit när man besökte Liseberg som på den tiden var årets absoluta höjdpunkt.
Det känns orättvist att inte beskriva Universal Studios vidare men eftersom en bild säger mer än tusen ord kommer vi fresta er med bilder från vår barnsliga dag. Och till Sara och Mattias; njut av bilderna, det var detta ni missade med en dag.

Dagen efter Universal trodde vi aldrig att vi skulle komma upp. Så hade det nog även varit om inte Rebecca stod med kastrullocken ovanför huvudet på Pontus (nästan i alla fall) och fick denne ur sängen till slut. Vi fortsatte våra äventyr i Singapore i den barnsliga anda som vi inlett med genom att besöka stadens väl omtalade zoo.
Vädrets gudar hade dock andra planer för oss för vi hann inte komma längre än till näsaporna, och ja dom var precis vid ingången, innan himlen öppnade sig över oss. Vi bestämdes oss för att vänta ut regnet som säkert bara var en "10-minuters-skur". Efter 20 minuter gav vi upp och försedde den kvinnliga delen av sällskapet med en poncho och traskade ut i regnet.
Vår trots mot vädergudarna fick dom att efter någon timme tappa hoppet och resten av dagen var om än molnig i alla fall regnfri så vi kunde lugnt spatsera fram mellan tigrar och schimpanser.
För att försäkra oss själva att vi inte alls är 19 år utan faktiskt snarare 8 avslutades zoobesöket med spunnet socker som taget ur en flashback i från Liseberg en sommar 01-02.

Vår tredje dag i Singapore (idag) har däremot ägnats åt något vuxnare aktiviteter då vi spenderat större delen av dagen på Orchard Road och området däromkring. Eftersom Orchard Road till största del bestod av affärer i prisklass svindyrt ägnade vi oss enbart åt fönstershopping.
Dagen avslutades med att vi bestämde oss för att åka till Chinatown där vi lyckades gå vilse och konstaterade båda att det var dags att börja bege sig hemåt när vi till slut hittade tillbaks till MRT-stationen.

Vad vi förövrigt har fått erfara samtliga av våra dagar i staden är att vi båda verkar mer spännande än både Unviersal Studios och Singapore Zoo tillsammans. Befolkningen här vänder sig om med blicken klistrad mot dom, tydligen, högintressanta västerlänningarna. Bilförare vevar ner rutorna för att se bättre, folk stannar till mitt i en tugga mat, ja folk tar till och med kort på oss (dom tror aldrig att man ser) av någon anledning som vi fortfarande inte har kommit underfund med. Skulle vi hitta orsaken till detta stirrande låter vi er veta nästa inlägg men tyvärr lär nog detta bli ett ouppklarat mysterium.

Singapore har varit både en fantastiskt rolig stad men även lärorik. Detta var staden där Rebecca lärde sig att Steven Spielberg var en regissör och att han inte kom från Sverige. Pontus fick veta att den närmaste MRT-stationen till Chinatown faktiskt är stationen: Chinatown (detta bekräftade ännu en gång för alla vilket uselt lokalsinne han besitter). Men framför allt var det en härlig stad med 3 fullspäckade dagar fyllda av skratt. Imorgon gör vi oss redo för vår resa till Bali, närmare bestämt Kuta beach. Där hoppas vi på klarblå himmel och att få ta ikapp dom soltimmar vi missat i stadslivet här. Vi börjar nästa känna oss lite bleka igen.

Vi återkommer med inlägg när vi har blivit världsmästare i surfing vilket inte borde ta mer än en vecka. Ha det underbart, det har vi!


Barnsliga Hälsningar

Pontus & Rebecca

Som vanligt börjas inlägget med det ortsnamn vi precis besökt och våra tankar kring detta, inget undantag denna gången heller kära läsare. Förhoppningsvis blir det lite variation i framtiden, den som lever (och läser) får se. So here we go!

Ao Nang. Denna pygmé av det lilla landet Lagom, där dom svenska tigrarna flockas på den asfalterade savannen som Ao Nangs gator utgör och där försäljarnas svenska sorgligt nog är bättre än deras engelska språkkunskaper. Det här är paradiset för dig som inte klarar dig utan Ahlgrens bilar eller OLW's chips. För dig som känner kalla kårar på ryggen om du inte ständigt får höra minst fem familjer som pratar folkhemmets kära modersmål när du skall avnjuta en bit mat på resturangerna som bjuder på delikatesser som pyttipanna, pannbiff och skagentoast.
Det vore ju inkonsekvens av högsta grad att påstå att man vantrivs bland dessa folk eftersom vi själva är av samma ursprung. Men av våra upplevelser att döma beter sig inte svenskarna som just "svenskar" här. Dom är otrevliga, vill inte anpassa sig för fem ören och att ta seden dit man kommer är inte och tänka på i Ao Nang. Men det är kanske detta som är svenskt att inte uppföra sig det minsta när du för en gång skull representerar ditt land och står till svar för den generalisering som ortsbefolkningen kommer måla upp för sig (i detta fall är bilden redan målad, intorkad och omöjlig att ändra på). Visst gör vi väll oss till en i del mängden när vi ställer oss i kön av svenskar med flagnande axlar och solkräm på näsan i Mc Donalds-kön och beställer två double cheese burgers. Men likväl separerar vi oss från samma folkgrupp när vi har en flexiblare (och trevligare) inställning till det mesta och söker oss ifrån pannbiffs-meyerna och dom så många, otrevliga svenskarna.

Detta om detta. Nu ska vi väll försöka återberätta vad Ao Nang har erbjudit oss på både gott och ont.
Vi kom ju alltså hit för en vecka sedan efter att ha lämnat Phi Phi.
Från våra tidigare boenden var vi vana vid en relativt låg standard eftersom vi oftast bott i billigare bungalows. Det var antagligen detta som fick oss att framstå som små barn på julafton när vi klev in i vårt boende för de 8 kommande nätterna. Vi hade kylskåp, TV (som vi i och för sig inte satt på en enda gång), varmvatten, stor säng, safety box, wifi på rummet och en egen balkong. En annan "bekvämlighet" var den mänskliga väckarklockan som satt i moskén 25 meter utanför vårat hotell och så vänligt väckte oss med sin morgonbön. Morgonbönen skedde prick 05:30 varje dag. Detta lockade fram svagt främlingsfientliga åsikter hos Rebecca medans Pontus dom flesta gångerna sov igenom hela böneproceduren. Av de bekvämligheter (våran muslimska väckarklocka inräknad) som listas ovan har vi inte haft tillgång till någon av dessa de senaste veckorna.
Att vi två dagar senare blev matförgiftade och fått spendera större delen av de senaste 5 dygnen på detta bekväma rum är väll ironiskt nog. Så skratta nu där ni sitter i ert snöblandade regn. Skratta.

På de få friska dagar vi har haft har vi i alla fall hunnit med lite kvalitetstid på stranden och vi slänger väll upp lite bilder för att göra er avundsjuka.
Tyvärr är det inte mycket annat vi har att dela med oss av härifrån, klagomål hänvisas vänligen men bestämt till våra magar som inte gjort sitt jobb ordentligt på fem dagar.

Imorgon lyfter planet mot Singapore och vi hoppas verkligen vi mår bra då. Där ska det gås på nöjespark för att fortsätta väcka barnen inom oss. Det blir antagligen många andra trevligheter i denna storstad så ett inlägg lär komma om inte allt för många dagar.

Tack för oss. Äh förresten, det är ni som ska tacka.


Magsjuka hälsningar

Pontus och Rebecca