Ryska wedding crashers och godispengar
Senaste inlägget skrevs under slutet av en fem dagars lång åktur på en emotionell berg och dalbana. Åkturen berodde självklart på Rebeccas förlorade bagage men eftersom Jetstar så vänligt hade lovat att hålla väskan på Manilas flygplats åt oss passade vi på att slappna av och njuta de sista dagarna på Boracay.
Även om vädret var emot oss ibland fick vi ändå en hel del sol och avkoppling på stranden. Dessutom fick vi bevittna ett Norsk-Filippinskt bröllop som grannhotellet hade fått på beställning. Vigseln skedde i solnedgången på den vackra sandstranden och när dom trädde ringarna på varandras fingrar och lovade varandra evig kärlek var inte ett öga torrt. Eller hur Rebecca? Men på varje bröllop måste det finnas "wedding crashers" och självklart var det hotellets ryssar som gladeligen antog sig denna roll och helt ogenerat klämde sig in på brudparets egna bröllopsfoto. Dessa ryssar...
När det väl var dags att lämna Boracay gjordes med lite guilty pleasure-känslor eftersom det kändes så fel att vilja bort från denna fantastiskt fina ö men samtidigt var det inte en dag för tidigt att hämta ut Rebeccas bagage. Så klockan sex på morgonen började vi vår färd mot Manila. Om vi hade vetat att det skulle dröja nästan 24 timmar innan vi anlände till vårt nästa hotell i Vietnam hade vi nog dragit oss lite mer från att stiga upp den morgonen, men vi var lyckligt ovetande.
Hur som helst hade stunden äntligen kommit för Rebecca att förenas med sin älskling på 16 kilo (väskan, inte en extremt undernärd Pontus). Men när vi krånglat oss fram till Jetstars kontor framåt eftermiddagen och lämnat fram vårt "kvitto" till killen som hade hand om borttappat bagage återvänder han en knapp minut senare och skakar på huvudet säger att de minsann inte har en sådan väska där. Antingen var det faktumet att vi båda såg ut som vi skulle explodera eller också fick plötsligt bagagekillen minnet tillbaka och han bestämde sig för att göra en andra titt efter väskan. Och tänka sig då var den betydligt lättare att hitta. För andra gången sedan bröllopet rann det glädjetårar längs Rebeccas kinder. Äntligen kunde vi fortsätta vår resa fullt utrustade.
Som sagt var detta en väldigt lång resdag och det var inte förrän klockan slog halv fyra på morgonen som vi stövlade in på vårt nya boende i Ho Chi Minh-staden, Vietnam.
Efter några timmars sömn var det dags att ta sig an Ho Chi Minh-staden vilket vi gjorde om än på ett inte så omfattande sätt. Vi strosade omkring lite bland marknader och resturanger och hade inte bråttom med någonting. Vi halkade även in i ett museum där vi blev kvar någon timma för att sedan märka att vi antagligen hade gjort en ofrivillig plankning eftersom alla verkade betala inträde som vi inte hade sätt när vi traskade in.
Det där med pengar verkar inte så viktigt här i Vietnam ändå. När vi handlade oss två drickor för en summa av 17500 dong lämnades 20000 fram till kassörskan växeln som gavs tillbaka var 2000 dong och en liten godis eftersom dom inte hade några 500-mynt. Detta tar ju chokladpengen till en helt ny nivå. Den kanske inte är så dum ändå.
Efter två dagar lämnade vi Ho Chi Minh-staden bara för att komma tillbaka om ca 10 dagar (och faktiskt komma tillbaka om 8 månader på våra nästa resa då vi förmodligen kommer göra en mer omfattande utforskning av staden). Igår flög vi alltså från HCMC till Danang där vi efter en taxifärd på 30 minuter kunde stiga av på vår nuvarande ort, skräddarstaden, Hoi An. Det är här pengar skall brännas (OBS inte Gudrun Schyman-style), kläder skall sys och förmodligen blir det en del strand också.
Nu måste vi dock skynda oss om vi vill få någon frukost.
Trevlig läsning.
Sincerley yours
Pontus & Rebecca
Skönt att allt ordnade sig till slut.Hoppas ni slipper mer krångel resten av resan.
Ska hälsa från Sara att hon har det fantastiskt bra. De befinner sig just nu i en nationalpark och har fått se både giraffer, leoparder, zebror, noshörningar och lejon....Hon hinner nog får se mkt mer innan hon kommer hem.
Shoppa nu loss riktigt ordentligt och så hörs vi snart igen. Själv ska jag snart åka till jobbet. Många föräldrar har påpekat så här i vårvärmen att de skulle inte ha ngt emot att jobba på fritids och njuta av solen. Konstigt, dom kommentarerna får vi aldrig när det regnar, blåser och är svinkallt ;)
Ha det bäst!!!!
Skönt att det ordnade sig med väskan! Hoppas att ni fixat sommar o höstjobb också så att ni inte behöver suga på ramar, när ni återvänder till hemlandet. Här gläds vi åt VÅR- regn o bofinksdrillar(trorjag) det var då inte talgoxen, o att man kan gå i promenadskor. Och åt en o annan vårblomma.Tack för en levande beskrivning av flygbolaget! Kramar mormor o lars som kollar snookers.
hahaha, glad blir man verkligen av den förskönade textkonsten du lyckas få till Pontus.
Med tanke på alla dagar hittills ni varit på vift så är det skönt att läsa att det än inte har varit värre än lite borttappat bagage som till slut kom till rätta. Fortsätt så och va rädda om varann.
Vad gäller ryssar, så fanns de även i mängder på Isla Margerita. Kramar från en (än så länge) brunbränd 50-åring. Faster Ingalill o Robban
Som sagt bra att bagaget kommit till rätta!
Kramar!!!!!!!!!!!
Det var ju väl att väskan kom till rätta!
Det är verkligen kul att läsa om era äventyr.
Här har vi omväxling i väderleken. Mycket krokus och
har sett den förta vitsippan och tussilagon. DET ÄR VÅR! Har haft tvätt ute. Det här var lite från vår
vardag. Isvindar o vårvindar omväxlande. Kaffe på
altan i solen efter lunchen. Njut av resan och varann i fortsättningen!
Kramar.
Egentligen är jag lite`förvånad över att Rebeccas väska kom tillbaka. Det gör inte alla väskor har jag hört. Att väskan med era nya kläder inte kommer på villovägar får vi allt hoppas.
Skönt att veta att ni är i Vietnam.I södra Thailand har det sprängts och då vill man ju inte gärna att ni är där just nu.
Kramar från Lillemor
HAHAH, grymt att hon fick väskan tillbaka, kul läsning!!! (även om man blir avendskuk)
att du inte har sagt att du har en blogg då?? =O tur att eva informerade mig! =) ska bli kul att läsa om cambodia sen, älskar de landet,
