Världens hemligaste AC
100 dagar. Just precis, nu har 100 dagar gått på vår resa. 100 dagar som vi båda undrar vart dom har tagit vägen eftersom tiden bara verkar flyga förbi. Dessutom innebär detta tyvärr att det bara återstår 17 dagar av denna underbara resa som gärna hade fått fortsätta i 100 dagar till. Hur som helst har vi spenderat ännu en vecka i Sihanoukville och även om dagarna här fortsätter tendera en avsaknad av någon som helst produktivitet ska vi ändå rapportera vad som hänt den senaste veckan.
Förra veckan den här tiden var vi alltså nyss "hemkomna" från Koh Rong och bytte upp oss från vår fallfärdiga bungalow till ett litet hotell som ägdes av ett franskt, äldre par. Både paret och det lilla hotellet var verkligen mysigt och osade av en bed-and-breakfastaktig atmosfär, vårt rum däremot STANK av mögel vilket inte var lika mysigt så efter en natt på hotellet tackade vi för oss och började leta nytt boende.
Denna gång var vi mer tursamma och fick ett, lite mindre men mycket fräschare rum som dessutom var billigare än vårt franska tillhåll kvällen innan. Den enda nackdelen med bytet var dock att vi inte längre hade någon AC i rummet utan istället en fläkt som inte gjorde många knop och därmed inte gjorde rummet svalare för fem öre. Och låt oss säga så här: när det är över 35 grader i skuggan och det är svalare ute än det är inne i rummet då betalar man gärna några dollar extra för att få sin AC (och därmed kunna sova om natten). Så vi gick och frågade (den kambodjanske) killen i receptionen vad vi behövde betala extra för att få AC i rummet och han berättade för oss att detta skulle kosta 10$ extra per natt men att han kunde ge oss ett "kompispris" på 8$ istället. Nu tog Pontus på sig stora prutarhatten och frågade om inte kunde göra det hela "lite diskret" och killens chef (en dryg och otrevlig västerlänning) behövde inte alls få reda på att vi fick vår AC och killen kunde stoppa pengarna i egen ficka. Till svar fick vi "I'll come to your room later, then we'll talk." Sedan gav han oss vår fjärrkontroll till vår AC och vi gick förvirrade därifrån utan att ha gjort upp något pris.
Senare samma kväll (runt 20.00) knackade det på vår dörr och killen från receptionen gled in i rummet. Han såg paranoidt misstänksam ut och viskade "6$ per night, okay?". Plötsligt kändes det som vi skulle köpa knark, vapen eller något annat olagligt av killen, så diskret ville han sköta det. Efter lite argumentering kom vi fram till att vi fick vår AC för 4$ per natt och receptionskillen påpekade FLERA gånger att detta var en "BIG SECRET" och när Pontus klumpigt nog frågade om vi fick något kvitto för betalningen spärrade killen upp ögonen som om han hade sagt något extremt olämpligt och svarade "No! Big secret!".
Nåväl, här bor vi nu i vårt rum med förmodligen världens hemligaste AC. Dagarna flyter på medan vi slappar på stranden där Pontus blev, i cirka 45 minuter, bästa kompis med en kambodjansk unge på ca 2 år när denne fick lägga vantarna på Pontus iPod och utforska den. På stranden har vi även stött på Kambodjas, (åter igen) förmodligen skönaste människa som med sina förvridna ben lever livet fullt ut i sin rullstol och tillsammans med sin musikspelare minglar han runt bland turisterna. På stranden träffade vi även den Kambodjanska läraren som på helgerna jobbade med att lura koreaner att åka jetski för 200$ och detta till en dagslön av 12$ (ca 80 kronor) en lön som för övrigt var bättre än den lön han fick när han undervisade på vardagarna. Ja, på denna stranden har vi stött på många trevliga typer.
Annars då? Jo idag var vi på Small Hotell, ett svenskägt hotell med tillhörande resturang där vi kunde avnjuta köttbullar med potatismos, brunsås och lingonsylt. MUMMA! Är det något vi verkligen saknar så är det svensk mat i alla dessa former. Så de så. Nu inväntar vi kvällen och ska väll snart ut och ta oss en massage på massagestället som Rebecca tycker känns som en porrbutik (vad hon nu har för erfarenheter av detta?)..
Jaja, det var allt för denna gången. Ha det så bra där hemma vi syns ju trots allt snart!
Pontus & Rebecca
Förra veckan den här tiden var vi alltså nyss "hemkomna" från Koh Rong och bytte upp oss från vår fallfärdiga bungalow till ett litet hotell som ägdes av ett franskt, äldre par. Både paret och det lilla hotellet var verkligen mysigt och osade av en bed-and-breakfastaktig atmosfär, vårt rum däremot STANK av mögel vilket inte var lika mysigt så efter en natt på hotellet tackade vi för oss och började leta nytt boende.
Denna gång var vi mer tursamma och fick ett, lite mindre men mycket fräschare rum som dessutom var billigare än vårt franska tillhåll kvällen innan. Den enda nackdelen med bytet var dock att vi inte längre hade någon AC i rummet utan istället en fläkt som inte gjorde många knop och därmed inte gjorde rummet svalare för fem öre. Och låt oss säga så här: när det är över 35 grader i skuggan och det är svalare ute än det är inne i rummet då betalar man gärna några dollar extra för att få sin AC (och därmed kunna sova om natten). Så vi gick och frågade (den kambodjanske) killen i receptionen vad vi behövde betala extra för att få AC i rummet och han berättade för oss att detta skulle kosta 10$ extra per natt men att han kunde ge oss ett "kompispris" på 8$ istället. Nu tog Pontus på sig stora prutarhatten och frågade om inte kunde göra det hela "lite diskret" och killens chef (en dryg och otrevlig västerlänning) behövde inte alls få reda på att vi fick vår AC och killen kunde stoppa pengarna i egen ficka. Till svar fick vi "I'll come to your room later, then we'll talk." Sedan gav han oss vår fjärrkontroll till vår AC och vi gick förvirrade därifrån utan att ha gjort upp något pris.
Senare samma kväll (runt 20.00) knackade det på vår dörr och killen från receptionen gled in i rummet. Han såg paranoidt misstänksam ut och viskade "6$ per night, okay?". Plötsligt kändes det som vi skulle köpa knark, vapen eller något annat olagligt av killen, så diskret ville han sköta det. Efter lite argumentering kom vi fram till att vi fick vår AC för 4$ per natt och receptionskillen påpekade FLERA gånger att detta var en "BIG SECRET" och när Pontus klumpigt nog frågade om vi fick något kvitto för betalningen spärrade killen upp ögonen som om han hade sagt något extremt olämpligt och svarade "No! Big secret!".
Nåväl, här bor vi nu i vårt rum med förmodligen världens hemligaste AC. Dagarna flyter på medan vi slappar på stranden där Pontus blev, i cirka 45 minuter, bästa kompis med en kambodjansk unge på ca 2 år när denne fick lägga vantarna på Pontus iPod och utforska den. På stranden har vi även stött på Kambodjas, (åter igen) förmodligen skönaste människa som med sina förvridna ben lever livet fullt ut i sin rullstol och tillsammans med sin musikspelare minglar han runt bland turisterna. På stranden träffade vi även den Kambodjanska läraren som på helgerna jobbade med att lura koreaner att åka jetski för 200$ och detta till en dagslön av 12$ (ca 80 kronor) en lön som för övrigt var bättre än den lön han fick när han undervisade på vardagarna. Ja, på denna stranden har vi stött på många trevliga typer.
Annars då? Jo idag var vi på Small Hotell, ett svenskägt hotell med tillhörande resturang där vi kunde avnjuta köttbullar med potatismos, brunsås och lingonsylt. MUMMA! Är det något vi verkligen saknar så är det svensk mat i alla dessa former. Så de så. Nu inväntar vi kvällen och ska väll snart ut och ta oss en massage på massagestället som Rebecca tycker känns som en porrbutik (vad hon nu har för erfarenheter av detta?)..
Jaja, det var allt för denna gången. Ha det så bra där hemma vi syns ju trots allt snart!
Pontus & Rebecca
Tre nätter med alldeles för mycket djur
Kära läsare! Som plåster på såret vi rev upp med vårt förra inlägg som var ALLDELES för kort ger vi er nu ett inlägg några dagar tidigare än vanligt och är förhoppningsvis tillbaks på banan som reseskribenter igen. Då försöker vi alltså igen.
Efter vår extremt lugna vecka i Sihanoukville bestämde vi oss för att lämna staden ett par dagar och ge oss ut till ön Koh Rong.
Vi visste inte särskilt mycket om Koh Rong och efter lite googlande utan vidare resultat gick vi och bokade färjan ut samt tre nätter i en bungalow på ön. Vi köpte mer eller mindre grisen i säcken. Men innan vi fick se vår gris i säck skulle vi som sagt åka färja i drygt två timmar ut till ön.
Under denna båtfärd hamnade vi bredvid ett australienskt par, födda '65, med hårfärg limegrönt (mannen) respektive knallrosa (kvinnan), sjöstjärnor tatuerade på så väl axlar som hals och ett bagage bestående av en gigantisk badring. På golvet av samma båt låg vår reseledare och rökte stora mängder gräs.
Nåja, väl framme på Koh Rong kunde vi konstatera att vi precis hade gått iland på vårt hittills vackraste resmål. Koh Rong var ett ett paradis. Detta firade Pontus med att trampa på en glödlampa som något ljushuvud (ha ha...) hade slängt på stranden. På något mirakulöst sätt blev dennes fot inte totalt sönderskuren utan istället fastnade bara två små glasbitar ifrån den krossade lampan som Rebecca med kirurgisk precision plockade bort och det som hade kunde förstört hela vistelsen på ön blev inte mer än krossad glödlampa i sanden.
Nog för att ön var vacker men det var mer än man kunde säga om den bungalow vi skulle tillbringa våra tre nätter i. Bungalown bestod av ungefär 120 stackars brädbitar som hade tvingats ihop - mestadels med hjälp av spik men även med torkat kobajs - till ett litet skjul som var allt annat än välisolerat med ett halmtak som såg oroväckande lättantändligt ut. I denna spartanska bungalow fanns en säng. En säng och en stol. Det fanns elektricitet samt rinnande vatten under cirka fem av dygnets tjugofyra timmar. Visserligen bidrog detta till öns charmiga outvecklade aura men efter att vi dränkt oss i Sydostasiens starkaste myggmedel och ändå vaknade upp med ett trettiotal myggbett önskade vi att vi bodde i ett något mer isolerat hus.
Förutom myggor fanns det mycket andra djur som trivdes i vår bungalow, till exempel ödlor. Ödlorna drog fördel av vår öppna bungalow och bestämde sig för att bosätta sig i ena hörnet av den. Dom hade gärna fått bo där om det inte var för den största (säkert 40 cm lång) ödlan klockan sju på morgonen bestämde sig för att göra rätt för namnet "gecko-ödla" då den för full hals började kvida/skrika "GECKO!" tills det att vi båda vaknade. Ni kanske undrar varför vi inte gjorde oss av med dessa ödlor men efter att ha petat, lyst, kastat vatten (inte kissat), sprutat hårspray och försökt mota bort ödlorna med rök från levande ljus så gav vi helt enkelt upp. Dom vann.
Vi lyckades trots, ödlor, myggbett och cirka 5 timmars sömn per natt överleva Koh Rong som trots att det såg ut som på ett vykort var lite av en utmaning att leva på. Så idag begav vi oss tillbaks till Sihanoukville för att återigen leva oförskämt slappt. På båten tillbaka rökte reseledarna sedvanligt gräs varav en var VÄLDIGT lik Zach Galifianakis (Alan i The Hangover).
Nu bor vi på ett litet hemtrevligt hotell nära stranden men skall antagligen byta redan imorgon eftersom vi tror vi kan hitta bättre. Vi får se när nästa uppdatering kommer men nu har ni alla fall lite att gotta er i.
Trevlig läsning!
Pontus & Rebecca
Efter vår extremt lugna vecka i Sihanoukville bestämde vi oss för att lämna staden ett par dagar och ge oss ut till ön Koh Rong.
Vi visste inte särskilt mycket om Koh Rong och efter lite googlande utan vidare resultat gick vi och bokade färjan ut samt tre nätter i en bungalow på ön. Vi köpte mer eller mindre grisen i säcken. Men innan vi fick se vår gris i säck skulle vi som sagt åka färja i drygt två timmar ut till ön.
Under denna båtfärd hamnade vi bredvid ett australienskt par, födda '65, med hårfärg limegrönt (mannen) respektive knallrosa (kvinnan), sjöstjärnor tatuerade på så väl axlar som hals och ett bagage bestående av en gigantisk badring. På golvet av samma båt låg vår reseledare och rökte stora mängder gräs.
Nåja, väl framme på Koh Rong kunde vi konstatera att vi precis hade gått iland på vårt hittills vackraste resmål. Koh Rong var ett ett paradis. Detta firade Pontus med att trampa på en glödlampa som något ljushuvud (ha ha...) hade slängt på stranden. På något mirakulöst sätt blev dennes fot inte totalt sönderskuren utan istället fastnade bara två små glasbitar ifrån den krossade lampan som Rebecca med kirurgisk precision plockade bort och det som hade kunde förstört hela vistelsen på ön blev inte mer än krossad glödlampa i sanden.
Nog för att ön var vacker men det var mer än man kunde säga om den bungalow vi skulle tillbringa våra tre nätter i. Bungalown bestod av ungefär 120 stackars brädbitar som hade tvingats ihop - mestadels med hjälp av spik men även med torkat kobajs - till ett litet skjul som var allt annat än välisolerat med ett halmtak som såg oroväckande lättantändligt ut. I denna spartanska bungalow fanns en säng. En säng och en stol. Det fanns elektricitet samt rinnande vatten under cirka fem av dygnets tjugofyra timmar. Visserligen bidrog detta till öns charmiga outvecklade aura men efter att vi dränkt oss i Sydostasiens starkaste myggmedel och ändå vaknade upp med ett trettiotal myggbett önskade vi att vi bodde i ett något mer isolerat hus.
Förutom myggor fanns det mycket andra djur som trivdes i vår bungalow, till exempel ödlor. Ödlorna drog fördel av vår öppna bungalow och bestämde sig för att bosätta sig i ena hörnet av den. Dom hade gärna fått bo där om det inte var för den största (säkert 40 cm lång) ödlan klockan sju på morgonen bestämde sig för att göra rätt för namnet "gecko-ödla" då den för full hals började kvida/skrika "GECKO!" tills det att vi båda vaknade. Ni kanske undrar varför vi inte gjorde oss av med dessa ödlor men efter att ha petat, lyst, kastat vatten (inte kissat), sprutat hårspray och försökt mota bort ödlorna med rök från levande ljus så gav vi helt enkelt upp. Dom vann.
Vi lyckades trots, ödlor, myggbett och cirka 5 timmars sömn per natt överleva Koh Rong som trots att det såg ut som på ett vykort var lite av en utmaning att leva på. Så idag begav vi oss tillbaks till Sihanoukville för att återigen leva oförskämt slappt. På båten tillbaka rökte reseledarna sedvanligt gräs varav en var VÄLDIGT lik Zach Galifianakis (Alan i The Hangover).
Nu bor vi på ett litet hemtrevligt hotell nära stranden men skall antagligen byta redan imorgon eftersom vi tror vi kan hitta bättre. Vi får se när nästa uppdatering kommer men nu har ni alla fall lite att gotta er i.
Trevlig läsning!
Pontus & Rebecca
Ett kort inlägg efter en kort vecka
Och bara sådär har ännu en vecka gått här i Asien, och förmodligen på en del andra ställen i världen även om det inte inneburit 35 grader i skuggan på alla platser. Sverige.
Innan inlägget officiellt inleds ska det bara förvarnas att detta möjligtvis inte blir något särskilt långt (eller givande) inlägg men vi känner att vi hellre ger er något halvdant än ingenting alls. Detta på grund att vi är så LÅGT nere i tempo så att en vecka inte känns längre än en dag och därav hinner vi alltså inte med mycket mer på en vecka än vad som vanligtvis går att klämma in i ett dagschema därav finns det inte mycket att förmedla till er därhemma. Nåväl, om det mot all förmodan skulle bli ett någorlunda inlägg så kan ni bortse från den här lilla "varningen".
För en vecka sedan hade det blivit dags att lämna Siem Reap som vi alltså mer eller mindre besökte för att få se Angkors alla tempel. Som vi då nämnde fruktade vi redan inför den 11 timmar långa bussfärden som låg framför oss med tanke på våra karaokeerfarenheter från förra resan. Vi hade ganska tur. Chauffören verkade nöja sig med att bara spela karaoke de första tre timmarna av resan och med vetskapen om hur mycket värre det kan vara kändes vi oss ganska till ro med detta och steg efter elva timmar av i här Sihanoukville.
Sihanoukville ligger vid Kambodjas södra kust och förutom att det är omöjligt att veta hur det ska uttalas är det en väldigt trevlig stad där vi har stortrivts i en vecka nu. Här har vi alltså gjort det vi är bäst på, ingenting. Med undantag för i fredags då det tydligen skulle skulle firas Kambodjanskt nyår eller "songkran" som det tydligen heter och festligheterna skulle pågå i tre dagar. När vi frågade vår väldigt trevlige tuk tuk-chaufför i Siem Reap hur songkran firades berättade han att man samlades med sina nära och kära, gärna på någon ö och sedan umgicks dessa tre dagar. Detta är alltså Kambodjanernas songkran, västerlänningarnas tolkning av det hela är däremot att fira samma högtid med att förtära stora mängder alkohol och festa tre dagar i sträck. Vi valde att fira vårt songkran i något av en dubbel tolkning, första dagen med alldeles för mycket "free shots" och de andra två dagarna något mer kambodjanskt.
Mycket mer än så har alltså inte hänt. Vi spenderar dagen på stranden och kvällen där det behagar.
Planen för vår resa var egentligen att vi imorgon skulle lämna Kambodja för Thailand men detta satte Thailands visumregler stopp för och vi stannar istället här i Kambodja två veckor till. Vi ska dock ta oss vidare imorgon fast det blir till en ö här i närheten som heter Koh Rong som vi tänkte ge en chans innan vi återvänder hit till Sihanoukville och den 28e blir det istället Thailands tur.
Detta var, tyvärr, allt vi hade att bjuda på denna gången. Håll till godo.
Pontus & Rebecca
Innan inlägget officiellt inleds ska det bara förvarnas att detta möjligtvis inte blir något särskilt långt (eller givande) inlägg men vi känner att vi hellre ger er något halvdant än ingenting alls. Detta på grund att vi är så LÅGT nere i tempo så att en vecka inte känns längre än en dag och därav hinner vi alltså inte med mycket mer på en vecka än vad som vanligtvis går att klämma in i ett dagschema därav finns det inte mycket att förmedla till er därhemma. Nåväl, om det mot all förmodan skulle bli ett någorlunda inlägg så kan ni bortse från den här lilla "varningen".
För en vecka sedan hade det blivit dags att lämna Siem Reap som vi alltså mer eller mindre besökte för att få se Angkors alla tempel. Som vi då nämnde fruktade vi redan inför den 11 timmar långa bussfärden som låg framför oss med tanke på våra karaokeerfarenheter från förra resan. Vi hade ganska tur. Chauffören verkade nöja sig med att bara spela karaoke de första tre timmarna av resan och med vetskapen om hur mycket värre det kan vara kändes vi oss ganska till ro med detta och steg efter elva timmar av i här Sihanoukville.
Sihanoukville ligger vid Kambodjas södra kust och förutom att det är omöjligt att veta hur det ska uttalas är det en väldigt trevlig stad där vi har stortrivts i en vecka nu. Här har vi alltså gjort det vi är bäst på, ingenting. Med undantag för i fredags då det tydligen skulle skulle firas Kambodjanskt nyår eller "songkran" som det tydligen heter och festligheterna skulle pågå i tre dagar. När vi frågade vår väldigt trevlige tuk tuk-chaufför i Siem Reap hur songkran firades berättade han att man samlades med sina nära och kära, gärna på någon ö och sedan umgicks dessa tre dagar. Detta är alltså Kambodjanernas songkran, västerlänningarnas tolkning av det hela är däremot att fira samma högtid med att förtära stora mängder alkohol och festa tre dagar i sträck. Vi valde att fira vårt songkran i något av en dubbel tolkning, första dagen med alldeles för mycket "free shots" och de andra två dagarna något mer kambodjanskt.
Mycket mer än så har alltså inte hänt. Vi spenderar dagen på stranden och kvällen där det behagar.
Planen för vår resa var egentligen att vi imorgon skulle lämna Kambodja för Thailand men detta satte Thailands visumregler stopp för och vi stannar istället här i Kambodja två veckor till. Vi ska dock ta oss vidare imorgon fast det blir till en ö här i närheten som heter Koh Rong som vi tänkte ge en chans innan vi återvänder hit till Sihanoukville och den 28e blir det istället Thailands tur.
Detta var, tyvärr, allt vi hade att bjuda på denna gången. Håll till godo.
Pontus & Rebecca
I Kambodja har dom karaoke men inga påskägg
Det har sagts förut men det tåls verkligen att sägas igen: tiden går FÖR snabbt! Nu är det snart bara fem veckor kvar på vår resa vilket innebär att vi har över elva veckor resande bakom oss. Men eftersom Sverige återigen verkar inta vinterläge ska vi göra alla en tjänst och inte klaga. Ni ska istället få en uppdatering om vad som skett den senaste veckan här i Sydostasien. Inlägget skrivs som vanligt i något av en handvändning så ni får, som alltid, ha överseende med sär skrivningar, felstvaningar och annan misshandel av det svenska språket. 'Nough said, let's do it.
Under veckan som har gått har vi hunnit med att byta boende tre gånger samt med olika transportmedel förflyttat oss mellan dessa boenden.
Den första förflyttningen var mellan vårt boende i Da Nang (där vi förövrigt fick se solen till slut) tillbaka till Ho Chi Minh-staden där vi för drygt två veckor sedan började vår resa i Vietnam. Denna förflyttning utfördes med hjälp av flygplan och tog inte mer än en timme. Smidigt.
I Ho Chi Minh-staden skulle vi bara stanna en natt för att morgonen efter sätta oss på bussen till Kambodja. Detta hindrade oss dock inte från att utnyttja den heldag vi hade att spendera i HCM-staden, så vi satte kurs mot stadens krigsmuseum som vi hade missat under vårt första besök i staden och tillbringade förmiddagen där. När vi sedan lämnade museet för att äta lunch fick vi återigen vietnamesernas förkärlek att utföra sina behov offentligt bekräftad. Mitt på trottoaren satt en man och uträttade "nummer två". En fribajsare om man så vill.
Efter ett väldigt dyrt besök i ett väldigt högt torn gick vi till sängs väldigt tidigt för att orka upp kommande morgon då det skulle åkas buss.
Vad vi inte visste när vi satte oss på bussen från Vietnam till Kambodja var att resan skulle ta nästan 15 timmar. Vad vi heller inte visste var att under dessa 15 timmar skulle det nästintill oavbrutet spelas kambodjansk karaokemusik med tillhörande video på bussens mini-tv. Nog för att ingen på bussen sjöng med i dom monotona melodierna karaoken bjöd på men den var nog så irriterande som den var.
Självklart hyste, precis som alla våra tidigare chaufförer, även denne chaufför en ofantlig kärlek till fordonets tuta vilket vi fick erfara då tutans gälla oljud (alltför ofta) var det enda som bröt karaokens enformiga rytmik.
Här både levs det och framför allt körs det efter mottot "tuta och kör", ORDAGRANT.
Hur som helst kom vi, om än trötta, helskinnade fram till Siem Reap, Kambodja, där vi har varit nu i två dagar. Staden ligger väldigt ungefärligt någonstans i dom centrala delarna av norra Kambodja och här flockas folk från hela världen av en anledning: The kingdom of Angkor.
Detta en gång enorma kungarike vars många och mäktiga tempel numera ligger i ruiner var för inte allt för länge sedan ett av de sju världsundren (att vi stod ut med karaokemusiken i 15 timmar har nog en god chans att bli det åttonde). Hit kommer alltså över två miljoner besökare varje år och igår utgjorde vi en miljondel av denna statistik.
Trots den långa bussresan dagen innan bestämde vi oss för att ta oss an ruinerna i Angkor-området. Med en fantastisk tuk tuk-chaufför som körde oss mellan alla maffiga tempel hann vi se väldigt mycket på de sju timmar vi spenderade i området. Det hela avslutades i templens tempel, Angkor Wat, som bjöd på en obeskrivlig känsla när man klev innanför dess murar.
Efter Angkor Wat kände vi oss proppfulla av upplevelser (trotts att allt vi egentligen gjort var att stirrat på mängder av sten i sju timmar) och våra ben protesterade bestämt efter all promenad som dagen hade krävt, så det blev raka vägen till hotellet för att få i sig en middag innan vi slocknade direkt.
Så idag har vi bara legat vid poolen med våra möra ben och kämpat för att få tillbaka den där riktigt bruna färgen vi hade någon gång i Bali, Det går ganska bra. Vi stannar här i Siem Reap tills på måndag då det väntar ännu en bussresa ner till Sihanoukville vid Kambodjas södra kust och vi ber till högre makter att all form av karaokemusik är strängt förbjuden på den bussen.
Nu ska vi i alla fall ge oss ut på stan för att hitta ett lämpligt ställe att äta vår påskmiddag på, även om maten inte lär likna något av det ni förmodligen äter i Sverige idag. Sedan blir det antagligen till att rensa hyllorna på någon stackars seven eleven butik i jakt på godis som får trösta vår avsaknad av påskägg.
Ha nu en trevlig påsk i snöiga Sverige och skänk en tanke till oss som har 30 grader i skuggan men inget (riktigt) påskgodis.
Glada påskhälsningar
Pontus & Rebecca
Under veckan som har gått har vi hunnit med att byta boende tre gånger samt med olika transportmedel förflyttat oss mellan dessa boenden.
Den första förflyttningen var mellan vårt boende i Da Nang (där vi förövrigt fick se solen till slut) tillbaka till Ho Chi Minh-staden där vi för drygt två veckor sedan började vår resa i Vietnam. Denna förflyttning utfördes med hjälp av flygplan och tog inte mer än en timme. Smidigt.
I Ho Chi Minh-staden skulle vi bara stanna en natt för att morgonen efter sätta oss på bussen till Kambodja. Detta hindrade oss dock inte från att utnyttja den heldag vi hade att spendera i HCM-staden, så vi satte kurs mot stadens krigsmuseum som vi hade missat under vårt första besök i staden och tillbringade förmiddagen där. När vi sedan lämnade museet för att äta lunch fick vi återigen vietnamesernas förkärlek att utföra sina behov offentligt bekräftad. Mitt på trottoaren satt en man och uträttade "nummer två". En fribajsare om man så vill.
Efter ett väldigt dyrt besök i ett väldigt högt torn gick vi till sängs väldigt tidigt för att orka upp kommande morgon då det skulle åkas buss.
Vad vi inte visste när vi satte oss på bussen från Vietnam till Kambodja var att resan skulle ta nästan 15 timmar. Vad vi heller inte visste var att under dessa 15 timmar skulle det nästintill oavbrutet spelas kambodjansk karaokemusik med tillhörande video på bussens mini-tv. Nog för att ingen på bussen sjöng med i dom monotona melodierna karaoken bjöd på men den var nog så irriterande som den var.
Självklart hyste, precis som alla våra tidigare chaufförer, även denne chaufför en ofantlig kärlek till fordonets tuta vilket vi fick erfara då tutans gälla oljud (alltför ofta) var det enda som bröt karaokens enformiga rytmik.
Här både levs det och framför allt körs det efter mottot "tuta och kör", ORDAGRANT.
Hur som helst kom vi, om än trötta, helskinnade fram till Siem Reap, Kambodja, där vi har varit nu i två dagar. Staden ligger väldigt ungefärligt någonstans i dom centrala delarna av norra Kambodja och här flockas folk från hela världen av en anledning: The kingdom of Angkor.
Detta en gång enorma kungarike vars många och mäktiga tempel numera ligger i ruiner var för inte allt för länge sedan ett av de sju världsundren (att vi stod ut med karaokemusiken i 15 timmar har nog en god chans att bli det åttonde). Hit kommer alltså över två miljoner besökare varje år och igår utgjorde vi en miljondel av denna statistik.
Trots den långa bussresan dagen innan bestämde vi oss för att ta oss an ruinerna i Angkor-området. Med en fantastisk tuk tuk-chaufför som körde oss mellan alla maffiga tempel hann vi se väldigt mycket på de sju timmar vi spenderade i området. Det hela avslutades i templens tempel, Angkor Wat, som bjöd på en obeskrivlig känsla när man klev innanför dess murar.
Efter Angkor Wat kände vi oss proppfulla av upplevelser (trotts att allt vi egentligen gjort var att stirrat på mängder av sten i sju timmar) och våra ben protesterade bestämt efter all promenad som dagen hade krävt, så det blev raka vägen till hotellet för att få i sig en middag innan vi slocknade direkt.
Så idag har vi bara legat vid poolen med våra möra ben och kämpat för att få tillbaka den där riktigt bruna färgen vi hade någon gång i Bali, Det går ganska bra. Vi stannar här i Siem Reap tills på måndag då det väntar ännu en bussresa ner till Sihanoukville vid Kambodjas södra kust och vi ber till högre makter att all form av karaokemusik är strängt förbjuden på den bussen.
Nu ska vi i alla fall ge oss ut på stan för att hitta ett lämpligt ställe att äta vår påskmiddag på, även om maten inte lär likna något av det ni förmodligen äter i Sverige idag. Sedan blir det antagligen till att rensa hyllorna på någon stackars seven eleven butik i jakt på godis som får trösta vår avsaknad av påskägg.
Ha nu en trevlig påsk i snöiga Sverige och skänk en tanke till oss som har 30 grader i skuggan men inget (riktigt) påskgodis.
Glada påskhälsningar
Pontus & Rebecca
Ett väldigt trevligt land med doften av urin
Tiden går ALLDELES för snabbt här i Asien och det har snart gått en vecka sedan vi senaste visade några livstecken till er där hemma (bortsett från skypande med föräldrar) och kände därför det kanske var på tiden att göra just detta. Så varsågoda, här kommer ännu ett inlägg.
För en dryg vecka sedan hade vi vid denna tiden alltså precis anlänt till skräddarstaden, Hoi An, och var väldigt förväntansfulla över allt vad denna hade att erbjuda.
Vi hann knappt sätta foten utanför dörren innan en liten dam var framme och frågade om vi ville kolla in hennes skrädderi.
Något tveksamma att just den skräddaren vi ville ha var den som haffar oss utanför hotellet följde vi ändå efter den lilla damen men försäkrade oss om att "vi bara ville titta" och detta var ju självklart inga problem. Det var till att ta det långa benet först för att hålla takten med den, oväntat snabba, lilla damen när hon sprintade fram mellan marknadsstånden för att leda oss till sin affär. Det hela kändes lite som en flashback från när vår flygledare sprang i täten på Istanbuls flygplats för att vi inte skulle missa planet till Bangkok. Roligt.
Mindre roligt blev där när vi hade halvsprungit efter denna skräddartant i nästan tio minuter utan att komma fram till hennes affär och vi började tveka på om vi skulle följa efter mycket längre. Så lite smidigt försökte vi vika av in i första bästa gränd. Men så lätt var det minsann inte att bli av med skräddartanten för hon sprang snabbt ikapp oss och förklarade leende "wrong way". "Oh really?" utbrast vi och försökte verka lagom förvånade och fick sedan följa med den sista biten som var kvar till affären. Väl där bekräftade vi ännu en gång att vi bara ville titta på kläderna och detta var fortfarande helt okej och vi blev ombedda att slå oss ner. Sedan dumpades två enorma pärmar med urklipp från den manliga respektive kvinnligas alla modemagasin de senaste tio åren. Vi hade redan fått ett dåligt intryck av denna affären och bläddrade i pärmarna mest i en artighetsgest innan vi tackade för oss och sa att "vi kanske kommer tillbaks senare". Detta var inte populärt alls. Samtliga i affärens personal försökte övertyga oss om att i alla fall sy upp ett plagg och när vi tackade nej till detta eftersom vi bara kom för att titta var vi inte luft värda längre. Efter detta bestämde vi oss för att hålla oss till det man lärde sig när man var liten: inte följa med främmande folk hem.
Efter denna lilla incident (eller vad man nu ska kalla det) tog vi oss en rejäl promenad runt hela staden för att verkligen försäkra oss om att vi valde en skräddare som verkade bra. Detta resulterade i att vi klampade i en av de många skrädderier som verkade lovande och gjorde vår första beställning på en jacka (för Pontus) och en klänning (behövs det skrivas till vem?). Efter detta öppnade Pontus stora plånboken (eller egentligen inte för allting var verkligen SVINBILLIGT) och gick till nästa skräddare där det beställdes skjortor, slips, kostym och en blazer. Som om inte detta var nog syddes sedan tre par skor upp av oss båda.
Återigen grät reskassan floder men resultaten av kläderna var GRYMT bra och hade i Sverige säkerligen kostat fem gånger så mycket. Eftersom våra kläder blev en sådan succé bestämde sig Pontus för att fira med feber och en ny magsjuka. Rebecca stämde inte in i den hyllningskören.
Febern och magsjukan hann dock lägga sig efter två dagar och lagom till det att vi bytte boende till det vi befinner oss i nu. Det är förvisso bara ca 30 minuter därifrån men skräddarna är borta och har ersatts med en strand. En strand vi tyvärr inte har kunnat utnyttja på grund av att vädret återigen sviker oss men förhoppningsvis är det bättre tills imorgon.
Så hur har Vietnam varit hittills? Vårrullarna är utan tvekan dom godaste vi har ätit. Folk verkar ha en förkärlek till att urinera i offentliga sammanhang, det är i alla fall den slutsatts vi drar av att ha fått bevittna detta fyra gånger på en vecka. Folket här är inte alls lika vana vid turister gentemot de länder vi tidigare besökt så engelskan är tyvärr oftast mycket bristande. Detta väger dom dock upp genom annat för, FAN vad trevliga dom kan vara här. Det går inte en dag utan att någon på gatan skiner upp som en sol när vi går förbi och, om än på den mest knaggliga engelska, utbrister: "HELLO, HOW ARE YOU!".
Så visst trivs vi här bland vietnameserna men vi saknar vår kompis solen som alltför ofta lyser med sin frånvaro.
Nu har vi dock inte långt kvar här i Vietnam utan på onsdag flyger vi tillbaka till Ho Chi Minh-staden och sover där en natt för att sen ta en buss till Siem Reap, Kambodja. Där skall världsundret Angkor Wat beskådas och självklart kommer det rapporteras därifrån när detta är gjort.
Vår nedräknare här på bloggen börjar visa skrämmande låga siffror nu. Knappa sex veckor kvar, usch.
Bildgalleriet är förresten uppdaterat.
Ha det underbart där hemma!
Hälsningar från Vietnam
Pontus & Rebecca
För en dryg vecka sedan hade vi vid denna tiden alltså precis anlänt till skräddarstaden, Hoi An, och var väldigt förväntansfulla över allt vad denna hade att erbjuda.
Vi hann knappt sätta foten utanför dörren innan en liten dam var framme och frågade om vi ville kolla in hennes skrädderi.
Något tveksamma att just den skräddaren vi ville ha var den som haffar oss utanför hotellet följde vi ändå efter den lilla damen men försäkrade oss om att "vi bara ville titta" och detta var ju självklart inga problem. Det var till att ta det långa benet först för att hålla takten med den, oväntat snabba, lilla damen när hon sprintade fram mellan marknadsstånden för att leda oss till sin affär. Det hela kändes lite som en flashback från när vår flygledare sprang i täten på Istanbuls flygplats för att vi inte skulle missa planet till Bangkok. Roligt.
Mindre roligt blev där när vi hade halvsprungit efter denna skräddartant i nästan tio minuter utan att komma fram till hennes affär och vi började tveka på om vi skulle följa efter mycket längre. Så lite smidigt försökte vi vika av in i första bästa gränd. Men så lätt var det minsann inte att bli av med skräddartanten för hon sprang snabbt ikapp oss och förklarade leende "wrong way". "Oh really?" utbrast vi och försökte verka lagom förvånade och fick sedan följa med den sista biten som var kvar till affären. Väl där bekräftade vi ännu en gång att vi bara ville titta på kläderna och detta var fortfarande helt okej och vi blev ombedda att slå oss ner. Sedan dumpades två enorma pärmar med urklipp från den manliga respektive kvinnligas alla modemagasin de senaste tio åren. Vi hade redan fått ett dåligt intryck av denna affären och bläddrade i pärmarna mest i en artighetsgest innan vi tackade för oss och sa att "vi kanske kommer tillbaks senare". Detta var inte populärt alls. Samtliga i affärens personal försökte övertyga oss om att i alla fall sy upp ett plagg och när vi tackade nej till detta eftersom vi bara kom för att titta var vi inte luft värda längre. Efter detta bestämde vi oss för att hålla oss till det man lärde sig när man var liten: inte följa med främmande folk hem.
Efter denna lilla incident (eller vad man nu ska kalla det) tog vi oss en rejäl promenad runt hela staden för att verkligen försäkra oss om att vi valde en skräddare som verkade bra. Detta resulterade i att vi klampade i en av de många skrädderier som verkade lovande och gjorde vår första beställning på en jacka (för Pontus) och en klänning (behövs det skrivas till vem?). Efter detta öppnade Pontus stora plånboken (eller egentligen inte för allting var verkligen SVINBILLIGT) och gick till nästa skräddare där det beställdes skjortor, slips, kostym och en blazer. Som om inte detta var nog syddes sedan tre par skor upp av oss båda.
Återigen grät reskassan floder men resultaten av kläderna var GRYMT bra och hade i Sverige säkerligen kostat fem gånger så mycket. Eftersom våra kläder blev en sådan succé bestämde sig Pontus för att fira med feber och en ny magsjuka. Rebecca stämde inte in i den hyllningskören.
Febern och magsjukan hann dock lägga sig efter två dagar och lagom till det att vi bytte boende till det vi befinner oss i nu. Det är förvisso bara ca 30 minuter därifrån men skräddarna är borta och har ersatts med en strand. En strand vi tyvärr inte har kunnat utnyttja på grund av att vädret återigen sviker oss men förhoppningsvis är det bättre tills imorgon.
Så hur har Vietnam varit hittills? Vårrullarna är utan tvekan dom godaste vi har ätit. Folk verkar ha en förkärlek till att urinera i offentliga sammanhang, det är i alla fall den slutsatts vi drar av att ha fått bevittna detta fyra gånger på en vecka. Folket här är inte alls lika vana vid turister gentemot de länder vi tidigare besökt så engelskan är tyvärr oftast mycket bristande. Detta väger dom dock upp genom annat för, FAN vad trevliga dom kan vara här. Det går inte en dag utan att någon på gatan skiner upp som en sol när vi går förbi och, om än på den mest knaggliga engelska, utbrister: "HELLO, HOW ARE YOU!".
Så visst trivs vi här bland vietnameserna men vi saknar vår kompis solen som alltför ofta lyser med sin frånvaro.
Nu har vi dock inte långt kvar här i Vietnam utan på onsdag flyger vi tillbaka till Ho Chi Minh-staden och sover där en natt för att sen ta en buss till Siem Reap, Kambodja. Där skall världsundret Angkor Wat beskådas och självklart kommer det rapporteras därifrån när detta är gjort.
Vår nedräknare här på bloggen börjar visa skrämmande låga siffror nu. Knappa sex veckor kvar, usch.
Bildgalleriet är förresten uppdaterat.
Ha det underbart där hemma!
Hälsningar från Vietnam
Pontus & Rebecca
