Ryska wedding crashers och godispengar
Den 17 januari satte sig två mycket bleka samt förväntansfulla ungdomar sig på planet mot Bangkok och en, på så många sätt underbar resa tog sin början. Nu 70 dagar senare sitter samma ungdomar (fast i en betydligt mörkare nyans) på ett hotellrum i Vietnam och skall (innan dom hugger in på frukosten) ännu en gång sända ut en uppdatering om vad som har skett den senaste tiden. Då sätter vi igång.
Senaste inlägget skrevs under slutet av en fem dagars lång åktur på en emotionell berg och dalbana. Åkturen berodde självklart på Rebeccas förlorade bagage men eftersom Jetstar så vänligt hade lovat att hålla väskan på Manilas flygplats åt oss passade vi på att slappna av och njuta de sista dagarna på Boracay.
Även om vädret var emot oss ibland fick vi ändå en hel del sol och avkoppling på stranden. Dessutom fick vi bevittna ett Norsk-Filippinskt bröllop som grannhotellet hade fått på beställning. Vigseln skedde i solnedgången på den vackra sandstranden och när dom trädde ringarna på varandras fingrar och lovade varandra evig kärlek var inte ett öga torrt. Eller hur Rebecca? Men på varje bröllop måste det finnas "wedding crashers" och självklart var det hotellets ryssar som gladeligen antog sig denna roll och helt ogenerat klämde sig in på brudparets egna bröllopsfoto. Dessa ryssar...
När det väl var dags att lämna Boracay gjordes med lite guilty pleasure-känslor eftersom det kändes så fel att vilja bort från denna fantastiskt fina ö men samtidigt var det inte en dag för tidigt att hämta ut Rebeccas bagage. Så klockan sex på morgonen började vi vår färd mot Manila. Om vi hade vetat att det skulle dröja nästan 24 timmar innan vi anlände till vårt nästa hotell i Vietnam hade vi nog dragit oss lite mer från att stiga upp den morgonen, men vi var lyckligt ovetande.
Hur som helst hade stunden äntligen kommit för Rebecca att förenas med sin älskling på 16 kilo (väskan, inte en extremt undernärd Pontus). Men när vi krånglat oss fram till Jetstars kontor framåt eftermiddagen och lämnat fram vårt "kvitto" till killen som hade hand om borttappat bagage återvänder han en knapp minut senare och skakar på huvudet säger att de minsann inte har en sådan väska där. Antingen var det faktumet att vi båda såg ut som vi skulle explodera eller också fick plötsligt bagagekillen minnet tillbaka och han bestämde sig för att göra en andra titt efter väskan. Och tänka sig då var den betydligt lättare att hitta. För andra gången sedan bröllopet rann det glädjetårar längs Rebeccas kinder. Äntligen kunde vi fortsätta vår resa fullt utrustade.
Som sagt var detta en väldigt lång resdag och det var inte förrän klockan slog halv fyra på morgonen som vi stövlade in på vårt nya boende i Ho Chi Minh-staden, Vietnam.
Efter några timmars sömn var det dags att ta sig an Ho Chi Minh-staden vilket vi gjorde om än på ett inte så omfattande sätt. Vi strosade omkring lite bland marknader och resturanger och hade inte bråttom med någonting. Vi halkade även in i ett museum där vi blev kvar någon timma för att sedan märka att vi antagligen hade gjort en ofrivillig plankning eftersom alla verkade betala inträde som vi inte hade sätt när vi traskade in.
Det där med pengar verkar inte så viktigt här i Vietnam ändå. När vi handlade oss två drickor för en summa av 17500 dong lämnades 20000 fram till kassörskan växeln som gavs tillbaka var 2000 dong och en liten godis eftersom dom inte hade några 500-mynt. Detta tar ju chokladpengen till en helt ny nivå. Den kanske inte är så dum ändå.
Efter två dagar lämnade vi Ho Chi Minh-staden bara för att komma tillbaka om ca 10 dagar (och faktiskt komma tillbaka om 8 månader på våra nästa resa då vi förmodligen kommer göra en mer omfattande utforskning av staden). Igår flög vi alltså från HCMC till Danang där vi efter en taxifärd på 30 minuter kunde stiga av på vår nuvarande ort, skräddarstaden, Hoi An. Det är här pengar skall brännas (OBS inte Gudrun Schyman-style), kläder skall sys och förmodligen blir det en del strand också.
Nu måste vi dock skynda oss om vi vill få någon frukost.
Trevlig läsning.
Sincerley yours
Pontus & Rebecca
Senaste inlägget skrevs under slutet av en fem dagars lång åktur på en emotionell berg och dalbana. Åkturen berodde självklart på Rebeccas förlorade bagage men eftersom Jetstar så vänligt hade lovat att hålla väskan på Manilas flygplats åt oss passade vi på att slappna av och njuta de sista dagarna på Boracay.
Även om vädret var emot oss ibland fick vi ändå en hel del sol och avkoppling på stranden. Dessutom fick vi bevittna ett Norsk-Filippinskt bröllop som grannhotellet hade fått på beställning. Vigseln skedde i solnedgången på den vackra sandstranden och när dom trädde ringarna på varandras fingrar och lovade varandra evig kärlek var inte ett öga torrt. Eller hur Rebecca? Men på varje bröllop måste det finnas "wedding crashers" och självklart var det hotellets ryssar som gladeligen antog sig denna roll och helt ogenerat klämde sig in på brudparets egna bröllopsfoto. Dessa ryssar...
När det väl var dags att lämna Boracay gjordes med lite guilty pleasure-känslor eftersom det kändes så fel att vilja bort från denna fantastiskt fina ö men samtidigt var det inte en dag för tidigt att hämta ut Rebeccas bagage. Så klockan sex på morgonen började vi vår färd mot Manila. Om vi hade vetat att det skulle dröja nästan 24 timmar innan vi anlände till vårt nästa hotell i Vietnam hade vi nog dragit oss lite mer från att stiga upp den morgonen, men vi var lyckligt ovetande.
Hur som helst hade stunden äntligen kommit för Rebecca att förenas med sin älskling på 16 kilo (väskan, inte en extremt undernärd Pontus). Men när vi krånglat oss fram till Jetstars kontor framåt eftermiddagen och lämnat fram vårt "kvitto" till killen som hade hand om borttappat bagage återvänder han en knapp minut senare och skakar på huvudet säger att de minsann inte har en sådan väska där. Antingen var det faktumet att vi båda såg ut som vi skulle explodera eller också fick plötsligt bagagekillen minnet tillbaka och han bestämde sig för att göra en andra titt efter väskan. Och tänka sig då var den betydligt lättare att hitta. För andra gången sedan bröllopet rann det glädjetårar längs Rebeccas kinder. Äntligen kunde vi fortsätta vår resa fullt utrustade.
Som sagt var detta en väldigt lång resdag och det var inte förrän klockan slog halv fyra på morgonen som vi stövlade in på vårt nya boende i Ho Chi Minh-staden, Vietnam.
Efter några timmars sömn var det dags att ta sig an Ho Chi Minh-staden vilket vi gjorde om än på ett inte så omfattande sätt. Vi strosade omkring lite bland marknader och resturanger och hade inte bråttom med någonting. Vi halkade även in i ett museum där vi blev kvar någon timma för att sedan märka att vi antagligen hade gjort en ofrivillig plankning eftersom alla verkade betala inträde som vi inte hade sätt när vi traskade in.
Det där med pengar verkar inte så viktigt här i Vietnam ändå. När vi handlade oss två drickor för en summa av 17500 dong lämnades 20000 fram till kassörskan växeln som gavs tillbaka var 2000 dong och en liten godis eftersom dom inte hade några 500-mynt. Detta tar ju chokladpengen till en helt ny nivå. Den kanske inte är så dum ändå.
Efter två dagar lämnade vi Ho Chi Minh-staden bara för att komma tillbaka om ca 10 dagar (och faktiskt komma tillbaka om 8 månader på våra nästa resa då vi förmodligen kommer göra en mer omfattande utforskning av staden). Igår flög vi alltså från HCMC till Danang där vi efter en taxifärd på 30 minuter kunde stiga av på vår nuvarande ort, skräddarstaden, Hoi An. Det är här pengar skall brännas (OBS inte Gudrun Schyman-style), kläder skall sys och förmodligen blir det en del strand också.
Nu måste vi dock skynda oss om vi vill få någon frukost.
Trevlig läsning.
Sincerley yours
Pontus & Rebecca
Ett bagage fattigare, en paradisö rikare
Ny vecka och nytt inlägg! På en vecka hinner det hända mycket ska ni veta. Även om en hel del, om än oavsiktligt, förmodligen kommer utelämnas från detta inlägg. För när man knappt vet vilken veckodag det är blir det lite av en utmaning att försöka sammanfatta en hel vecka utan att glömma något. Men nu ger vi det återigen ett försök och hoppas att det uppskattas av er där hemma i det långa landet falukorv.
För en vecka sedan var det Kuta som fortfarande var vår hemvist och skulle så vara i ytterligare ett par dagar. Eftersom vi kände oss ordentligt klara med denna ort (plus att vädret kunde varit bättre) spenderades dessa sista dagar till största del vid hotellets pool.
Så när almanackan visade den 15 mars, vilket förövrigt innebar att halva resan nu hade gått, kändes det ganska skönt att sätta sig på planet mot Boracay (Filippinerna) som var vårt nästa planerade resmål.
Flygbolaget som skulle transportera oss och vårt bagage mellan Bali och Manila var Jetstar Airways. Vi skulle vilja ta tillfället i akt och ägna några rader till detta bolag och säga tack:
På denna flygning som innebar en mellanlandning i Singapore lyckades ni tappa bort en av våra två incheckade väskor. Tack Jetstar.
Er kundsupport är förmodligen en av de sämsta som någonsin existerat och denna tvingades vi spendera åtskilliga timmar pratandes med även om det förmodligen varit mer givande att samtala med en tegelvägg. Dessutom har dessa samtal kostat hundratals pesos. Pesos vi aldrig kommer få någon ersättning för. Tack Jetstar.
För varje lobotomerad supportassistent vi pratade med (och det var många) fick vi olika uppgifter varje gång om väskans position och status. Detta har lett till att Rebecca har fått och kommer får leva kommande vecka på enbart det hon har i handbagaget. Tack Jetstar.
Till slut, tre dagar senare, lyckas i alla fall EN vettig dam från kundsupporten meddela att väskan äntligen var under kontroll och att den väntar på oss på Manilas flygplats. Så på riktigt, (ett litet) tack Jetstar.
Säg finns det något bättre än att få visa sin besvikelse på en blogg som snittar ca 18 (dock evigt trogna) läsare om dagen? Tror inte det.
Men nog av detta cyniska skrivande!
Vi har nu till slut kunnat börja njuta av den paradisö som Boracay faktiskt är, eftersom vi vet att vi snart kommer återförenas med Rebeccas bagage igen.
Vi har stranden (återigen) ca 10 meter från hotellrummet. En strand som är helt kritvit innan den förenas med det turkosa vattnet som ligger spegelblankt och sträcker sig ända bort till horisonten. Barerna och resturangerna ligger bara 5 minuters strandpromenad bort. För att ni på något sätt ska kunna relatera till vårt klimat här borta kan vi tyvär meddela att regnet faller ned i skrivande stund. Lite plåster på såren för er som, utan att klandras, drömmer sig bort hit.
Här blir vi i alla fall kvar tills på fredag då vi lämnar Filippinerna efter en veckas snabbesök och ger oss an Vietnam där det ska levas storstadsliv, sys upp mängder av kläder och självklart slukas en massa sol.
Ni hör antagligen av oss om sisådär en vecka, som vanligt. Underskatta aldrig värdet av era kommentarer, korta som långa så är det alltid lika roligt att se livstecken av er tappra individer som ännu läser bloggen.
Bildgalleriet är förresten uppdaterat igen.
Peace to the Out
Pontus & Rebecca
För en vecka sedan var det Kuta som fortfarande var vår hemvist och skulle så vara i ytterligare ett par dagar. Eftersom vi kände oss ordentligt klara med denna ort (plus att vädret kunde varit bättre) spenderades dessa sista dagar till största del vid hotellets pool.
Så när almanackan visade den 15 mars, vilket förövrigt innebar att halva resan nu hade gått, kändes det ganska skönt att sätta sig på planet mot Boracay (Filippinerna) som var vårt nästa planerade resmål.
Flygbolaget som skulle transportera oss och vårt bagage mellan Bali och Manila var Jetstar Airways. Vi skulle vilja ta tillfället i akt och ägna några rader till detta bolag och säga tack:
På denna flygning som innebar en mellanlandning i Singapore lyckades ni tappa bort en av våra två incheckade väskor. Tack Jetstar.
Er kundsupport är förmodligen en av de sämsta som någonsin existerat och denna tvingades vi spendera åtskilliga timmar pratandes med även om det förmodligen varit mer givande att samtala med en tegelvägg. Dessutom har dessa samtal kostat hundratals pesos. Pesos vi aldrig kommer få någon ersättning för. Tack Jetstar.
För varje lobotomerad supportassistent vi pratade med (och det var många) fick vi olika uppgifter varje gång om väskans position och status. Detta har lett till att Rebecca har fått och kommer får leva kommande vecka på enbart det hon har i handbagaget. Tack Jetstar.
Till slut, tre dagar senare, lyckas i alla fall EN vettig dam från kundsupporten meddela att väskan äntligen var under kontroll och att den väntar på oss på Manilas flygplats. Så på riktigt, (ett litet) tack Jetstar.
Säg finns det något bättre än att få visa sin besvikelse på en blogg som snittar ca 18 (dock evigt trogna) läsare om dagen? Tror inte det.
Men nog av detta cyniska skrivande!
Vi har nu till slut kunnat börja njuta av den paradisö som Boracay faktiskt är, eftersom vi vet att vi snart kommer återförenas med Rebeccas bagage igen.
Vi har stranden (återigen) ca 10 meter från hotellrummet. En strand som är helt kritvit innan den förenas med det turkosa vattnet som ligger spegelblankt och sträcker sig ända bort till horisonten. Barerna och resturangerna ligger bara 5 minuters strandpromenad bort. För att ni på något sätt ska kunna relatera till vårt klimat här borta kan vi tyvär meddela att regnet faller ned i skrivande stund. Lite plåster på såren för er som, utan att klandras, drömmer sig bort hit.
Här blir vi i alla fall kvar tills på fredag då vi lämnar Filippinerna efter en veckas snabbesök och ger oss an Vietnam där det ska levas storstadsliv, sys upp mängder av kläder och självklart slukas en massa sol.
Ni hör antagligen av oss om sisådär en vecka, som vanligt. Underskatta aldrig värdet av era kommentarer, korta som långa så är det alltid lika roligt att se livstecken av er tappra individer som ännu läser bloggen.
Bildgalleriet är förresten uppdaterat igen.
Peace to the Out
Pontus & Rebecca
There and back again
Då var det dags att ännu en gång försöka få något förmedlat till er, våra trogna läsare där hemma i ett numera ganska vårigt Sverige, vad vi har förstått det i alla fall.
Vi får börja med att be om ursäkt om de falska löften vi gav er när vi skrev att vi skulle uppdatera efter det att vi var färdiga med utforska norra delen av Bali under vår vistelse i Lovina. Inlägget kommer istället nu, ett par dagar senare av flera anledningar, mestadels p.g.a. tidsbrist och begränsad tillgång till internet.
Sist vi skrev var vi något omtumlade ifrån vår vansinnesfärd som vår taxichaufför utsatt oss för och vår första kväll i Lovina blev därför ganska lugn. Vi passade på att utforska orten som vi hade planerat att stanna på i en vecka, fortfarande i sällskap med Tawan och Fideli.
Det tog oss inte mer än tjugo minuter för oss att inse att vi omöjligt skulle finna något nöje i att stanna i denna håla en hel vecka. Nog för att Lovina kanske har sin charm under högsäsong men för tillfället var det verkligen lågsäsong, vilket ganska tydligt märktes då försäljarna flockades likt flugor runt oss så fort vi satte foten utanför hotellet.
Anledningen att vi överhuvudtaget hade valt att åka till Lovina var de många utflykter som erbjuds eftersom staden ligger nära till väldigt mycket sevärdheter. Så tillsammans bestämde vi oss för att komprimera vår planerade vecka till 3 dagar och proppa dessa dagar fulla med utflykter av alla dess slag för att sedan kunna fly dom flugliknande försäljarna och spendera våra sista dagar tillsammans i Kuta där vårt äventyr här i Indonesien hade sin början.
Sagt och gjort, kommande dagar var dom mest intensiva på mycket länge för att inte säga på hela resan. Från att bara ligga på stranden och högst oroa sig vad man ska äta för lunch om två timmar gick vi nu till att stiga upp med tuppen för att se delfiner i soluppgången, besöka risfält, tempel, vattenfall, heta källor och äntligen dyka igen (2 fantastiskt fina dyk). Plötsligt hade vi knappt tid att äta längre i vårt pressade tidsschema.
Hela spektaklet avslutades med att vi, efter ca 5 timmars sömn, blev hämtade klockan två på natten av vår nya och betydligt lugnare chaufför som körde oss till en vulkan som vi hann bestiga innan klockan slagit sex på morgonen, det ni! Efter vulkanbestigningen var det fyra trötta ungdomar som satte sig i bilen och vår alltid lika glade chaufför körde oss mot lugnare dagar i Kuta.
Nu har vi varit här i Kuta i fyra nätter och trots lite halvtaskigt väder har vi haft, som alltid, riktigt roligt med våra vänner från Borås. Det har vart välförtjänta "slappardagar" och vi njuter minst lika mycket av dessa som vi gör när vi dyker eller bestiger vulkaner.
Idag var det dock dags för oss att gå skilda vägar med Tawan och Fideli eftersom dom fortsätter sin resa i Australien och vi på torsdag ska bege oss till Filippinerna. Det var ett tråkigt avsked eftersom vi har fått avnjuta varandras sällskap i tre veckors tid nu men det var garanterat inte sista gången vi sågs.
Det får väl sammanfatta vår senaste vecka här på Bali, som sagt är Filippinerna nästa resmål och ett inlägg lär komma när vi har något att dela med oss av därifrån.
Vi låter detta inlägg vara, på något sätt, tillägnat er Tawan och Fideli. Tack för att ni förgyllde tre veckor av vår resa, nu fortsätter vi mot nya äventyr.
Hälsningar
Pontus & Rebecca
Vi får börja med att be om ursäkt om de falska löften vi gav er när vi skrev att vi skulle uppdatera efter det att vi var färdiga med utforska norra delen av Bali under vår vistelse i Lovina. Inlägget kommer istället nu, ett par dagar senare av flera anledningar, mestadels p.g.a. tidsbrist och begränsad tillgång till internet.
Sist vi skrev var vi något omtumlade ifrån vår vansinnesfärd som vår taxichaufför utsatt oss för och vår första kväll i Lovina blev därför ganska lugn. Vi passade på att utforska orten som vi hade planerat att stanna på i en vecka, fortfarande i sällskap med Tawan och Fideli.
Det tog oss inte mer än tjugo minuter för oss att inse att vi omöjligt skulle finna något nöje i att stanna i denna håla en hel vecka. Nog för att Lovina kanske har sin charm under högsäsong men för tillfället var det verkligen lågsäsong, vilket ganska tydligt märktes då försäljarna flockades likt flugor runt oss så fort vi satte foten utanför hotellet.
Anledningen att vi överhuvudtaget hade valt att åka till Lovina var de många utflykter som erbjuds eftersom staden ligger nära till väldigt mycket sevärdheter. Så tillsammans bestämde vi oss för att komprimera vår planerade vecka till 3 dagar och proppa dessa dagar fulla med utflykter av alla dess slag för att sedan kunna fly dom flugliknande försäljarna och spendera våra sista dagar tillsammans i Kuta där vårt äventyr här i Indonesien hade sin början.
Sagt och gjort, kommande dagar var dom mest intensiva på mycket länge för att inte säga på hela resan. Från att bara ligga på stranden och högst oroa sig vad man ska äta för lunch om två timmar gick vi nu till att stiga upp med tuppen för att se delfiner i soluppgången, besöka risfält, tempel, vattenfall, heta källor och äntligen dyka igen (2 fantastiskt fina dyk). Plötsligt hade vi knappt tid att äta längre i vårt pressade tidsschema.
Hela spektaklet avslutades med att vi, efter ca 5 timmars sömn, blev hämtade klockan två på natten av vår nya och betydligt lugnare chaufför som körde oss till en vulkan som vi hann bestiga innan klockan slagit sex på morgonen, det ni! Efter vulkanbestigningen var det fyra trötta ungdomar som satte sig i bilen och vår alltid lika glade chaufför körde oss mot lugnare dagar i Kuta.
Nu har vi varit här i Kuta i fyra nätter och trots lite halvtaskigt väder har vi haft, som alltid, riktigt roligt med våra vänner från Borås. Det har vart välförtjänta "slappardagar" och vi njuter minst lika mycket av dessa som vi gör när vi dyker eller bestiger vulkaner.
Idag var det dock dags för oss att gå skilda vägar med Tawan och Fideli eftersom dom fortsätter sin resa i Australien och vi på torsdag ska bege oss till Filippinerna. Det var ett tråkigt avsked eftersom vi har fått avnjuta varandras sällskap i tre veckors tid nu men det var garanterat inte sista gången vi sågs.
Det får väl sammanfatta vår senaste vecka här på Bali, som sagt är Filippinerna nästa resmål och ett inlägg lär komma när vi har något att dela med oss av därifrån.
Vi låter detta inlägg vara, på något sätt, tillägnat er Tawan och Fideli. Tack för att ni förgyllde tre veckor av vår resa, nu fortsätter vi mot nya äventyr.
Hälsningar
Pontus & Rebecca
Nervarvning på Gili Trawangan
Gili Trawangan (NEJ INLEDNINGARNA BLIR TYDLIGEN INTE ROLIGARE ÄN SÅ). Knappa två kilometer lång och 1,5 kilometer bred utgör denna underbara lilla ö där stress ännu inte är uppfunnet och där det inte planeras längre fram än till nästa måltid om än så långt. Detta är ön där de japanska turisterna ligger och guppar ett par meter ut i vattnet likt döda, orangea sälar i sina flytvästar som är det enda som hindrar dom från att förenas med botten i sina tappra snorklingsförsök. Detta är också ön där du aldrig hör ljudet av en tutande bil eller brummande moped eftersom dom enda transportmedlen är antingen häst och vagn eller cykel.
Det var på denna ö vi skulle komma att stortrivas den kommande veckan kände vi direkt när vi klev iland för sju dagar sedan. Vi hade delvis rätt.
Till en början var allting med ön verkligen underbart. Bara faktumet att slippa höra taxibilar ständigt tuta efter vårt sällskap var skönt nog att älska ön. Men också att återigen ha stranden utanför dörren, möjlighet till fin snorkling och till och med dykning höjde våra tankar om ön ytterligare lite till.
Dock satte våra förkylningar som vi skaffat oss i Kuta stopp för dykarplanerna. Vädret satte stopp för strandplanerna och plötsligt hade inte vår lilla paradisö så mycket kvar att erbjuda.
Trotts denna otur hade vi ändå en trevlig vecka på Gili Trawangan och mycket tack vare att vi har fått fortsätta njuta av sällskapet som våra nyfunna vänner Tawan och Fideli bjuder på. Tillsammans gav vi oss ut på cykelturer, snorkling (där vi såg flera sköldpaddor) och många andra härligheter.
När vår vecka på ön hade kommit till ända kände vi oss nästan mer än klara med denna, förmodligen berodde detta på den otur med vädret som vi hade. Så det var med blicken fäst på nya äventyr vi satte oss på båten som tog oss tillbaka till Bali (som i och för sig också är en ö, men ändå). Medan vi halvsov oss igenom den gungiga båtfärden hade den brittiska tjejen bakom oss fullt upp med att ta sig en andra titt på vad hon hade ätit till frukost.
Tillbaka på Bali skulle vi hitta oss en taxichaufför som kunde köra oss de 3,5 timmarna till Lovina där kommande vecka skall spenderas. Efter prutande och diskuterande hade vi vår man. Denne man ville dock trotsa alla trafikens lagar och samtidigt ge samtliga av oss fyra flertalet hjärtattacker.
När vi till slut nådde vår destination och fick lämna taxin tackade vi Gud, Buddha och den där dansande elefantmannen som hinduerna sätter sin tro till, att vi fortfarande var i livet.
Nu ska vi dock slå igen datorn för ikväll eftersom väckarklockan ringer vid åttatiden imorgon bitti. Då vankas det utflykt till nationalparken här i Bali och vi ska äntligen få dyka igen (2 gånger!). Vi uppdaterar antagligen om ett par dagar igen eftersom vi har en hel del planerat här i Lovina. Just det, bilder kommer komma upp någon gång imorgon!
10-veckor-kvar-av-resan-hälsningar
Pontus & Rebecca
Det var på denna ö vi skulle komma att stortrivas den kommande veckan kände vi direkt när vi klev iland för sju dagar sedan. Vi hade delvis rätt.
Till en början var allting med ön verkligen underbart. Bara faktumet att slippa höra taxibilar ständigt tuta efter vårt sällskap var skönt nog att älska ön. Men också att återigen ha stranden utanför dörren, möjlighet till fin snorkling och till och med dykning höjde våra tankar om ön ytterligare lite till.
Dock satte våra förkylningar som vi skaffat oss i Kuta stopp för dykarplanerna. Vädret satte stopp för strandplanerna och plötsligt hade inte vår lilla paradisö så mycket kvar att erbjuda.
Trotts denna otur hade vi ändå en trevlig vecka på Gili Trawangan och mycket tack vare att vi har fått fortsätta njuta av sällskapet som våra nyfunna vänner Tawan och Fideli bjuder på. Tillsammans gav vi oss ut på cykelturer, snorkling (där vi såg flera sköldpaddor) och många andra härligheter.
När vår vecka på ön hade kommit till ända kände vi oss nästan mer än klara med denna, förmodligen berodde detta på den otur med vädret som vi hade. Så det var med blicken fäst på nya äventyr vi satte oss på båten som tog oss tillbaka till Bali (som i och för sig också är en ö, men ändå). Medan vi halvsov oss igenom den gungiga båtfärden hade den brittiska tjejen bakom oss fullt upp med att ta sig en andra titt på vad hon hade ätit till frukost.
Tillbaka på Bali skulle vi hitta oss en taxichaufför som kunde köra oss de 3,5 timmarna till Lovina där kommande vecka skall spenderas. Efter prutande och diskuterande hade vi vår man. Denne man ville dock trotsa alla trafikens lagar och samtidigt ge samtliga av oss fyra flertalet hjärtattacker.
När vi till slut nådde vår destination och fick lämna taxin tackade vi Gud, Buddha och den där dansande elefantmannen som hinduerna sätter sin tro till, att vi fortfarande var i livet.
Nu ska vi dock slå igen datorn för ikväll eftersom väckarklockan ringer vid åttatiden imorgon bitti. Då vankas det utflykt till nationalparken här i Bali och vi ska äntligen få dyka igen (2 gånger!). Vi uppdaterar antagligen om ett par dagar igen eftersom vi har en hel del planerat här i Lovina. Just det, bilder kommer komma upp någon gång imorgon!
10-veckor-kvar-av-resan-hälsningar
Pontus & Rebecca
