En vecka i surfarnas paradis
Då, kära läsare har det blivit dags att ge er ett nytt livstecken i form utav ännu ett blogginlägg, denna gång rapporteras det direkt ifrån Indonesien.
Till Indonesien, närmare bestämt Bali (ännu närmare bestämt Kuta beach) anlände vi för en vecka sedan någon gång runt 22 tiden lokal tid.
Dom dagar vi förflyttar oss mellan våra resmål, låt oss simpelt nog kalla dessa resdagar, brukar vi varken ha mycket sömn respektive mat i kroppen. Detta leder i sin tur till att resesällskapet blir aningen grinigt, i synnerhet den manliga delen av tidigare nämnt sällskap.
Vår "resdag" till Indonsien var självklart inget undantag, så med nästan 12 timmar utan riktig mat i magarna släntrade vi oss av planet på Balis flygplats. Vi var båda inställda på en enda sak, ta oss till hotellet och det var fort. Självklart attackeras vi av taxichaufförer så fort vi sätter foten utanför flygplatsen och som vanligt erbjuder dessa chaufförer sina tjänster till ockerpriser. Vi hade redan på planet bestämt att vi skulle gå till så kallad taxi service vilket enkelt kan beskrivas som ett litet bås där någon vänlig själ för en mindre summa pengar ordnar en taxiresa till önskad destination, till ett acceptabelt pris.
När Pontus inte såg dessa bås inom en area á 3 meter runt sig själv gav denne upp och föreslog att "skita i det och bara ta en taxi". Detta briljanta förslag fick oss att betala 300 000 Indonesiska rupier (ca 210 SEK) för en taxiresa lagom lång att chauffören åtminstone fick gå igenom bilens fem växlar innan vi var framme. Vi blev totalblåsta.
Med denna blåsning i ryggen checkade vi in på vårt 4-stjärniga(!) hotell som verkligen levde upp till sin standard med stora fina rum och för första gången på resan en efterlängtad frukostbuffé.
Efter en natts vila i vårt bekväma rum och efter att proppat oss fulla med allt vad frukostbuffén erbjöd satte vi äntligen kurs mot den omtalade surfarstranden, Kuta beach. Medan Pontus drömde sig bort till en värld där han blev världsmästare i surfing gick Rebecca bredvid och tvivlade starkt på om hon ens skulle vilja bada i dom stora vågorna.
Väl på stranden stötte vi nästan direkt ihop med ett annat svenskt par (Tawan och Fideli) som tagit sig hit ifrån Borås. På stranden smiddes planer om både surfing och annat som vi skulle hitta på tillsammans eftersom dem också precis hade anlänt till Bali.
Dagarna som följde bjöd på mängder av trevligheter. Vår nybildade kompisskara spenderade en heldag på vattenlandet i Kuta (barnkänslor á la Singapore).
Pojkarna från bägge par tog sig an vågorna på varsin surfingbräda och efter många vurpor, skrapsår och med blodsmak i munnen klarade båda till slut av att fånga vågorna och glida fram längs stranden. Kuta bjöd oss på både trevliga dagar som kvällar och Rebecca fick under en av dessa kvällar upp ögonen för den inhemska spriten Arak.
Något som inte kan räknas till ovan nämnda trevligheter är den insats våra städare stod för när dom vänligt sänkte vår AC på rummet till 18 grader. Detta märkte vi inte förrän dagen efter då vi tackade för deras insats genom att stå för varsin rungande förkylning som ännu inte har lämnat oss.
Nåväl, nu har vi tagit oss från vårt kära Kuta ut till Gili Trawangan som är en liten ö, helt utan motortrafik (här gäller cykel eller häst och vagn) och vi känner redan att den avslappnade miljön passar oss perfekt. Om vi bara blir av med våra förkylningar ska vi väl passa på att dyka här eftersom det skall vara väldigt fina dykplatser. Redan under snorkling på eftermiddagen stötte Pontus på en sköldpadda utanför stranden.
Det får räcka för den här gången. Trevlig läsning.
Snoriga men glada hälsningar
Pontus & Rebecca
Till Indonesien, närmare bestämt Bali (ännu närmare bestämt Kuta beach) anlände vi för en vecka sedan någon gång runt 22 tiden lokal tid.
Dom dagar vi förflyttar oss mellan våra resmål, låt oss simpelt nog kalla dessa resdagar, brukar vi varken ha mycket sömn respektive mat i kroppen. Detta leder i sin tur till att resesällskapet blir aningen grinigt, i synnerhet den manliga delen av tidigare nämnt sällskap.
Vår "resdag" till Indonsien var självklart inget undantag, så med nästan 12 timmar utan riktig mat i magarna släntrade vi oss av planet på Balis flygplats. Vi var båda inställda på en enda sak, ta oss till hotellet och det var fort. Självklart attackeras vi av taxichaufförer så fort vi sätter foten utanför flygplatsen och som vanligt erbjuder dessa chaufförer sina tjänster till ockerpriser. Vi hade redan på planet bestämt att vi skulle gå till så kallad taxi service vilket enkelt kan beskrivas som ett litet bås där någon vänlig själ för en mindre summa pengar ordnar en taxiresa till önskad destination, till ett acceptabelt pris.
När Pontus inte såg dessa bås inom en area á 3 meter runt sig själv gav denne upp och föreslog att "skita i det och bara ta en taxi". Detta briljanta förslag fick oss att betala 300 000 Indonesiska rupier (ca 210 SEK) för en taxiresa lagom lång att chauffören åtminstone fick gå igenom bilens fem växlar innan vi var framme. Vi blev totalblåsta.
Med denna blåsning i ryggen checkade vi in på vårt 4-stjärniga(!) hotell som verkligen levde upp till sin standard med stora fina rum och för första gången på resan en efterlängtad frukostbuffé.
Efter en natts vila i vårt bekväma rum och efter att proppat oss fulla med allt vad frukostbuffén erbjöd satte vi äntligen kurs mot den omtalade surfarstranden, Kuta beach. Medan Pontus drömde sig bort till en värld där han blev världsmästare i surfing gick Rebecca bredvid och tvivlade starkt på om hon ens skulle vilja bada i dom stora vågorna.
Väl på stranden stötte vi nästan direkt ihop med ett annat svenskt par (Tawan och Fideli) som tagit sig hit ifrån Borås. På stranden smiddes planer om både surfing och annat som vi skulle hitta på tillsammans eftersom dem också precis hade anlänt till Bali.
Dagarna som följde bjöd på mängder av trevligheter. Vår nybildade kompisskara spenderade en heldag på vattenlandet i Kuta (barnkänslor á la Singapore).
Pojkarna från bägge par tog sig an vågorna på varsin surfingbräda och efter många vurpor, skrapsår och med blodsmak i munnen klarade båda till slut av att fånga vågorna och glida fram längs stranden. Kuta bjöd oss på både trevliga dagar som kvällar och Rebecca fick under en av dessa kvällar upp ögonen för den inhemska spriten Arak.
Något som inte kan räknas till ovan nämnda trevligheter är den insats våra städare stod för när dom vänligt sänkte vår AC på rummet till 18 grader. Detta märkte vi inte förrän dagen efter då vi tackade för deras insats genom att stå för varsin rungande förkylning som ännu inte har lämnat oss.
Nåväl, nu har vi tagit oss från vårt kära Kuta ut till Gili Trawangan som är en liten ö, helt utan motortrafik (här gäller cykel eller häst och vagn) och vi känner redan att den avslappnade miljön passar oss perfekt. Om vi bara blir av med våra förkylningar ska vi väl passa på att dyka här eftersom det skall vara väldigt fina dykplatser. Redan under snorkling på eftermiddagen stötte Pontus på en sköldpadda utanför stranden.
Det får räcka för den här gången. Trevlig läsning.
Snoriga men glada hälsningar
Pontus & Rebecca
Barn på nytt i Singapore
Ladies and ladies friends, trots att besökarna minskar och kommentarerna blir färre för varje inlägg vi gör håller vi fortfarande vår resebloggsfana högt för er som fortfarande finner intresse i att läsa om vår resa.
Eftersom som föregående inlägg anspelade på en viss pessimism när vi beskrev Ao Nang från vårt magsjuka perspektiv skall vi nu bjuda er på ett euforiskt inlägg direkt ifrån Singapore som på bara ett par dagar hunnit bjuda oss på mängder av trevligheter.
Vårt plan från Krabi landade på Singapores flygplats runt 19-tiden i Onsdags kväll. Resan gick bra och efter att hämtat oss från det enorma jet-laget av att ställa fram klockan en timme satte vi kursen mot tunnelbanan som skulle komma att bli vårt ständiga transportmedel under vistelsen här i Singapore.
Efter tunnelbaneåkning skulle det lekas orientering. Orientering med 10 respektive 18 kilo bagage på ryggen (ja, Rebecca stod för samt bar det tunga lasset). Orienteringen genomfördes med delad framgång, vår eminenta stolthet att inte fråga om vägen för ens vi känner oss helt vilse vägdes upp av Rebeccas briljanta lokalsinne och till slut hittade vi faktiskt fram till vårt hotell.
För att både ge en insikt i hur vårt hotellrum såg ut och hur mycket dyrare det är att leva i Singapore kan följande beskrivning ges: Vi betalade mer för detta hotellrum än för något tidigare under resan (och det är tvivelaktigt om vi kommer bo på något så dyrt under våra tre kommande månader) och hotellrummet var både litet, ostädat och mögligt. Men som inledningen lovade skall inte pessimism genomsyra detta inlägg så nog om detta.
Hotellet låg trots allt nära MRT-stationen (tunnelbana är väl den närmaste jämförelsen) vilket var det enda som behövdes för att kunna uppleva Singapore och med dessa förutsättningar somnade vi lugnt vår första natt i staden.
Nästa morgon stod vi båda upp tidigt trots en ganska sen kväll i bagaget för idag fanns det bara en sak på dagordningen: Universal Studios Singapore! Det var två 8-åringar i två 19-åringars kroppar som satte sig på tåget mot Sentosa island där nöjesparken ligger och från den första åsynen av parken till det att vi utmattade satte oss på tåget hem lämnade aldrig dom där barnsliga leenden våra läppar. Medan vår reskassa grät floder sprang vi skrattande mellan attraktionerna som bestod av allt från Shrek's 4D Castle till revolutionerande 3D bergochdalbanor á la Transformers.
Det var länge sedan någon av oss hade denna härligt barnsliga känslan i kroppen och vi kom fram till att senaste gången måste varit när man besökte Liseberg som på den tiden var årets absoluta höjdpunkt.
Det känns orättvist att inte beskriva Universal Studios vidare men eftersom en bild säger mer än tusen ord kommer vi fresta er med bilder från vår barnsliga dag. Och till Sara och Mattias; njut av bilderna, det var detta ni missade med en dag.
Dagen efter Universal trodde vi aldrig att vi skulle komma upp. Så hade det nog även varit om inte Rebecca stod med kastrullocken ovanför huvudet på Pontus (nästan i alla fall) och fick denne ur sängen till slut. Vi fortsatte våra äventyr i Singapore i den barnsliga anda som vi inlett med genom att besöka stadens väl omtalade zoo.
Vädrets gudar hade dock andra planer för oss för vi hann inte komma längre än till näsaporna, och ja dom var precis vid ingången, innan himlen öppnade sig över oss. Vi bestämdes oss för att vänta ut regnet som säkert bara var en "10-minuters-skur". Efter 20 minuter gav vi upp och försedde den kvinnliga delen av sällskapet med en poncho och traskade ut i regnet.
Vår trots mot vädergudarna fick dom att efter någon timme tappa hoppet och resten av dagen var om än molnig i alla fall regnfri så vi kunde lugnt spatsera fram mellan tigrar och schimpanser.
För att försäkra oss själva att vi inte alls är 19 år utan faktiskt snarare 8 avslutades zoobesöket med spunnet socker som taget ur en flashback i från Liseberg en sommar 01-02.
Vår tredje dag i Singapore (idag) har däremot ägnats åt något vuxnare aktiviteter då vi spenderat större delen av dagen på Orchard Road och området däromkring. Eftersom Orchard Road till största del bestod av affärer i prisklass svindyrt ägnade vi oss enbart åt fönstershopping.
Dagen avslutades med att vi bestämde oss för att åka till Chinatown där vi lyckades gå vilse och konstaterade båda att det var dags att börja bege sig hemåt när vi till slut hittade tillbaks till MRT-stationen.
Vad vi förövrigt har fått erfara samtliga av våra dagar i staden är att vi båda verkar mer spännande än både Unviersal Studios och Singapore Zoo tillsammans. Befolkningen här vänder sig om med blicken klistrad mot dom, tydligen, högintressanta västerlänningarna. Bilförare vevar ner rutorna för att se bättre, folk stannar till mitt i en tugga mat, ja folk tar till och med kort på oss (dom tror aldrig att man ser) av någon anledning som vi fortfarande inte har kommit underfund med. Skulle vi hitta orsaken till detta stirrande låter vi er veta nästa inlägg men tyvärr lär nog detta bli ett ouppklarat mysterium.
Singapore har varit både en fantastiskt rolig stad men även lärorik. Detta var staden där Rebecca lärde sig att Steven Spielberg var en regissör och att han inte kom från Sverige. Pontus fick veta att den närmaste MRT-stationen till Chinatown faktiskt är stationen: Chinatown (detta bekräftade ännu en gång för alla vilket uselt lokalsinne han besitter). Men framför allt var det en härlig stad med 3 fullspäckade dagar fyllda av skratt. Imorgon gör vi oss redo för vår resa till Bali, närmare bestämt Kuta beach. Där hoppas vi på klarblå himmel och att få ta ikapp dom soltimmar vi missat i stadslivet här. Vi börjar nästa känna oss lite bleka igen.
Vi återkommer med inlägg när vi har blivit världsmästare i surfing vilket inte borde ta mer än en vecka. Ha det underbart, det har vi!
Barnsliga Hälsningar
Pontus & Rebecca
Eftersom som föregående inlägg anspelade på en viss pessimism när vi beskrev Ao Nang från vårt magsjuka perspektiv skall vi nu bjuda er på ett euforiskt inlägg direkt ifrån Singapore som på bara ett par dagar hunnit bjuda oss på mängder av trevligheter.
Vårt plan från Krabi landade på Singapores flygplats runt 19-tiden i Onsdags kväll. Resan gick bra och efter att hämtat oss från det enorma jet-laget av att ställa fram klockan en timme satte vi kursen mot tunnelbanan som skulle komma att bli vårt ständiga transportmedel under vistelsen här i Singapore.
Efter tunnelbaneåkning skulle det lekas orientering. Orientering med 10 respektive 18 kilo bagage på ryggen (ja, Rebecca stod för samt bar det tunga lasset). Orienteringen genomfördes med delad framgång, vår eminenta stolthet att inte fråga om vägen för ens vi känner oss helt vilse vägdes upp av Rebeccas briljanta lokalsinne och till slut hittade vi faktiskt fram till vårt hotell.
För att både ge en insikt i hur vårt hotellrum såg ut och hur mycket dyrare det är att leva i Singapore kan följande beskrivning ges: Vi betalade mer för detta hotellrum än för något tidigare under resan (och det är tvivelaktigt om vi kommer bo på något så dyrt under våra tre kommande månader) och hotellrummet var både litet, ostädat och mögligt. Men som inledningen lovade skall inte pessimism genomsyra detta inlägg så nog om detta.
Hotellet låg trots allt nära MRT-stationen (tunnelbana är väl den närmaste jämförelsen) vilket var det enda som behövdes för att kunna uppleva Singapore och med dessa förutsättningar somnade vi lugnt vår första natt i staden.
Nästa morgon stod vi båda upp tidigt trots en ganska sen kväll i bagaget för idag fanns det bara en sak på dagordningen: Universal Studios Singapore! Det var två 8-åringar i två 19-åringars kroppar som satte sig på tåget mot Sentosa island där nöjesparken ligger och från den första åsynen av parken till det att vi utmattade satte oss på tåget hem lämnade aldrig dom där barnsliga leenden våra läppar. Medan vår reskassa grät floder sprang vi skrattande mellan attraktionerna som bestod av allt från Shrek's 4D Castle till revolutionerande 3D bergochdalbanor á la Transformers.
Det var länge sedan någon av oss hade denna härligt barnsliga känslan i kroppen och vi kom fram till att senaste gången måste varit när man besökte Liseberg som på den tiden var årets absoluta höjdpunkt.
Det känns orättvist att inte beskriva Universal Studios vidare men eftersom en bild säger mer än tusen ord kommer vi fresta er med bilder från vår barnsliga dag. Och till Sara och Mattias; njut av bilderna, det var detta ni missade med en dag.
Dagen efter Universal trodde vi aldrig att vi skulle komma upp. Så hade det nog även varit om inte Rebecca stod med kastrullocken ovanför huvudet på Pontus (nästan i alla fall) och fick denne ur sängen till slut. Vi fortsatte våra äventyr i Singapore i den barnsliga anda som vi inlett med genom att besöka stadens väl omtalade zoo.
Vädrets gudar hade dock andra planer för oss för vi hann inte komma längre än till näsaporna, och ja dom var precis vid ingången, innan himlen öppnade sig över oss. Vi bestämdes oss för att vänta ut regnet som säkert bara var en "10-minuters-skur". Efter 20 minuter gav vi upp och försedde den kvinnliga delen av sällskapet med en poncho och traskade ut i regnet.
Vår trots mot vädergudarna fick dom att efter någon timme tappa hoppet och resten av dagen var om än molnig i alla fall regnfri så vi kunde lugnt spatsera fram mellan tigrar och schimpanser.
För att försäkra oss själva att vi inte alls är 19 år utan faktiskt snarare 8 avslutades zoobesöket med spunnet socker som taget ur en flashback i från Liseberg en sommar 01-02.
Vår tredje dag i Singapore (idag) har däremot ägnats åt något vuxnare aktiviteter då vi spenderat större delen av dagen på Orchard Road och området däromkring. Eftersom Orchard Road till största del bestod av affärer i prisklass svindyrt ägnade vi oss enbart åt fönstershopping.
Dagen avslutades med att vi bestämde oss för att åka till Chinatown där vi lyckades gå vilse och konstaterade båda att det var dags att börja bege sig hemåt när vi till slut hittade tillbaks till MRT-stationen.
Vad vi förövrigt har fått erfara samtliga av våra dagar i staden är att vi båda verkar mer spännande än både Unviersal Studios och Singapore Zoo tillsammans. Befolkningen här vänder sig om med blicken klistrad mot dom, tydligen, högintressanta västerlänningarna. Bilförare vevar ner rutorna för att se bättre, folk stannar till mitt i en tugga mat, ja folk tar till och med kort på oss (dom tror aldrig att man ser) av någon anledning som vi fortfarande inte har kommit underfund med. Skulle vi hitta orsaken till detta stirrande låter vi er veta nästa inlägg men tyvärr lär nog detta bli ett ouppklarat mysterium.
Singapore har varit både en fantastiskt rolig stad men även lärorik. Detta var staden där Rebecca lärde sig att Steven Spielberg var en regissör och att han inte kom från Sverige. Pontus fick veta att den närmaste MRT-stationen till Chinatown faktiskt är stationen: Chinatown (detta bekräftade ännu en gång för alla vilket uselt lokalsinne han besitter). Men framför allt var det en härlig stad med 3 fullspäckade dagar fyllda av skratt. Imorgon gör vi oss redo för vår resa till Bali, närmare bestämt Kuta beach. Där hoppas vi på klarblå himmel och att få ta ikapp dom soltimmar vi missat i stadslivet här. Vi börjar nästa känna oss lite bleka igen.
Vi återkommer med inlägg när vi har blivit världsmästare i surfing vilket inte borde ta mer än en vecka. Ha det underbart, det har vi!
Barnsliga Hälsningar
Pontus & Rebecca
Magsjuka i Ao Nang
Som vanligt börjas inlägget med det ortsnamn vi precis besökt och våra tankar kring detta, inget undantag denna gången heller kära läsare. Förhoppningsvis blir det lite variation i framtiden, den som lever (och läser) får se. So here we go!
Ao Nang. Denna pygmé av det lilla landet Lagom, där dom svenska tigrarna flockas på den asfalterade savannen som Ao Nangs gator utgör och där försäljarnas svenska sorgligt nog är bättre än deras engelska språkkunskaper. Det här är paradiset för dig som inte klarar dig utan Ahlgrens bilar eller OLW's chips. För dig som känner kalla kårar på ryggen om du inte ständigt får höra minst fem familjer som pratar folkhemmets kära modersmål när du skall avnjuta en bit mat på resturangerna som bjuder på delikatesser som pyttipanna, pannbiff och skagentoast.
Det vore ju inkonsekvens av högsta grad att påstå att man vantrivs bland dessa folk eftersom vi själva är av samma ursprung. Men av våra upplevelser att döma beter sig inte svenskarna som just "svenskar" här. Dom är otrevliga, vill inte anpassa sig för fem ören och att ta seden dit man kommer är inte och tänka på i Ao Nang. Men det är kanske detta som är svenskt att inte uppföra sig det minsta när du för en gång skull representerar ditt land och står till svar för den generalisering som ortsbefolkningen kommer måla upp för sig (i detta fall är bilden redan målad, intorkad och omöjlig att ändra på). Visst gör vi väll oss till en i del mängden när vi ställer oss i kön av svenskar med flagnande axlar och solkräm på näsan i Mc Donalds-kön och beställer två double cheese burgers. Men likväl separerar vi oss från samma folkgrupp när vi har en flexiblare (och trevligare) inställning till det mesta och söker oss ifrån pannbiffs-meyerna och dom så många, otrevliga svenskarna.
Detta om detta. Nu ska vi väll försöka återberätta vad Ao Nang har erbjudit oss på både gott och ont.
Vi kom ju alltså hit för en vecka sedan efter att ha lämnat Phi Phi.
Från våra tidigare boenden var vi vana vid en relativt låg standard eftersom vi oftast bott i billigare bungalows. Det var antagligen detta som fick oss att framstå som små barn på julafton när vi klev in i vårt boende för de 8 kommande nätterna. Vi hade kylskåp, TV (som vi i och för sig inte satt på en enda gång), varmvatten, stor säng, safety box, wifi på rummet och en egen balkong. En annan "bekvämlighet" var den mänskliga väckarklockan som satt i moskén 25 meter utanför vårat hotell och så vänligt väckte oss med sin morgonbön. Morgonbönen skedde prick 05:30 varje dag. Detta lockade fram svagt främlingsfientliga åsikter hos Rebecca medans Pontus dom flesta gångerna sov igenom hela böneproceduren. Av de bekvämligheter (våran muslimska väckarklocka inräknad) som listas ovan har vi inte haft tillgång till någon av dessa de senaste veckorna.
Att vi två dagar senare blev matförgiftade och fått spendera större delen av de senaste 5 dygnen på detta bekväma rum är väll ironiskt nog. Så skratta nu där ni sitter i ert snöblandade regn. Skratta.
På de få friska dagar vi har haft har vi i alla fall hunnit med lite kvalitetstid på stranden och vi slänger väll upp lite bilder för att göra er avundsjuka.
Tyvärr är det inte mycket annat vi har att dela med oss av härifrån, klagomål hänvisas vänligen men bestämt till våra magar som inte gjort sitt jobb ordentligt på fem dagar.
Imorgon lyfter planet mot Singapore och vi hoppas verkligen vi mår bra då. Där ska det gås på nöjespark för att fortsätta väcka barnen inom oss. Det blir antagligen många andra trevligheter i denna storstad så ett inlägg lär komma om inte allt för många dagar.
Tack för oss. Äh förresten, det är ni som ska tacka.
Magsjuka hälsningar
Pontus och Rebecca
Ao Nang. Denna pygmé av det lilla landet Lagom, där dom svenska tigrarna flockas på den asfalterade savannen som Ao Nangs gator utgör och där försäljarnas svenska sorgligt nog är bättre än deras engelska språkkunskaper. Det här är paradiset för dig som inte klarar dig utan Ahlgrens bilar eller OLW's chips. För dig som känner kalla kårar på ryggen om du inte ständigt får höra minst fem familjer som pratar folkhemmets kära modersmål när du skall avnjuta en bit mat på resturangerna som bjuder på delikatesser som pyttipanna, pannbiff och skagentoast.
Det vore ju inkonsekvens av högsta grad att påstå att man vantrivs bland dessa folk eftersom vi själva är av samma ursprung. Men av våra upplevelser att döma beter sig inte svenskarna som just "svenskar" här. Dom är otrevliga, vill inte anpassa sig för fem ören och att ta seden dit man kommer är inte och tänka på i Ao Nang. Men det är kanske detta som är svenskt att inte uppföra sig det minsta när du för en gång skull representerar ditt land och står till svar för den generalisering som ortsbefolkningen kommer måla upp för sig (i detta fall är bilden redan målad, intorkad och omöjlig att ändra på). Visst gör vi väll oss till en i del mängden när vi ställer oss i kön av svenskar med flagnande axlar och solkräm på näsan i Mc Donalds-kön och beställer två double cheese burgers. Men likväl separerar vi oss från samma folkgrupp när vi har en flexiblare (och trevligare) inställning till det mesta och söker oss ifrån pannbiffs-meyerna och dom så många, otrevliga svenskarna.
Detta om detta. Nu ska vi väll försöka återberätta vad Ao Nang har erbjudit oss på både gott och ont.
Vi kom ju alltså hit för en vecka sedan efter att ha lämnat Phi Phi.
Från våra tidigare boenden var vi vana vid en relativt låg standard eftersom vi oftast bott i billigare bungalows. Det var antagligen detta som fick oss att framstå som små barn på julafton när vi klev in i vårt boende för de 8 kommande nätterna. Vi hade kylskåp, TV (som vi i och för sig inte satt på en enda gång), varmvatten, stor säng, safety box, wifi på rummet och en egen balkong. En annan "bekvämlighet" var den mänskliga väckarklockan som satt i moskén 25 meter utanför vårat hotell och så vänligt väckte oss med sin morgonbön. Morgonbönen skedde prick 05:30 varje dag. Detta lockade fram svagt främlingsfientliga åsikter hos Rebecca medans Pontus dom flesta gångerna sov igenom hela böneproceduren. Av de bekvämligheter (våran muslimska väckarklocka inräknad) som listas ovan har vi inte haft tillgång till någon av dessa de senaste veckorna.
Att vi två dagar senare blev matförgiftade och fått spendera större delen av de senaste 5 dygnen på detta bekväma rum är väll ironiskt nog. Så skratta nu där ni sitter i ert snöblandade regn. Skratta.
På de få friska dagar vi har haft har vi i alla fall hunnit med lite kvalitetstid på stranden och vi slänger väll upp lite bilder för att göra er avundsjuka.
Tyvärr är det inte mycket annat vi har att dela med oss av härifrån, klagomål hänvisas vänligen men bestämt till våra magar som inte gjort sitt jobb ordentligt på fem dagar.
Imorgon lyfter planet mot Singapore och vi hoppas verkligen vi mår bra då. Där ska det gås på nöjespark för att fortsätta väcka barnen inom oss. Det blir antagligen många andra trevligheter i denna storstad så ett inlägg lär komma om inte allt för många dagar.
Tack för oss. Äh förresten, det är ni som ska tacka.
Magsjuka hälsningar
Pontus och Rebecca
Bland varaner, hajar, bläckfiskar och delfiner!
Då så. Då var det dags för ett nytt inlägg som förhoppningsvis kan värma er en aning i kylan som den svenska vinern så vänligt bjuder er på.
Det var inte utan lite vemod vi tidigare idag vinkade av vårt härliga Phi Phi och minst lika härliga hotell Phi Phi Hill.
Som vi skrev i föregående inlägg hyste vi redan stort hopp för denna ö från den stund vi gick i land. Våra förväntningar blev mer än väl besvarade och om vi bara visste vad vi skulle få uppleva på denna pärla ute i Indiska oceanen skulle vi säkerligen vart ännu lyckligare över att få komma hit.
På den knappa veckan vi varit här har vi vi fått se mer än vi någonsin kunde hoppats på. Vi fick under snorkling på en trevlig utflykt på öarna runt om Phi Phi se en bläckfisk som mumsade plankton (eller vad dom nu äter) vid korallerna nära Maya bay.
Vi blev överrumplade av en varan (säkert 1,5 meter från svans till nos) när vi vandrade upp för trappan till vår bungalow.
Snorklandes utanför vår strand stötte vi på flera revhajar en del småttingar men också några större exemplar.
Sist men ABSOLUT inte minst fick vi en eftermiddag till bådas (men kanske mest Rebeccas) stora lycka se ett stim på upp mot 6-7 delfiner en bit ut i vattnet från stranden där vi låg och solade.
Vi lyckades tyvärr inte få bildbevis på varken delfinerna eller bläckfisken. Varanen fick vi däremot ett halvdant kort på och revhajarna, som verkade vara medfödda linslusar, lyckades vi knäppa ett par bra bilder på (kommer så klart laddas upp så ni får se).
Något som var roligt var att tre utav dessa fyra upplevelser skedde inom en 100 meters radie kring våra solstolar. Detta lägger alltså grunden för en ganska bekväm teori att man faktiskt inte behöver anstränga sig alls så mycket för att få se naturens under.
I övrigt åt vi gott, vi njöt av massage, kände på det avslappnade nattlivet i Tonsai och trivdes i största allmänhet. Vi har även lyckats ta steget från likbleka turister till någorlunda bruna turister vilket känns skönt med tanke på att vi har över tre månader kvar att bättra på solbrännan.
Nu har vi alltså Phi Phi bakom oss, Ao Nang under oss och Singapore framför oss. Vi njuter för fullt och hoppas att inläggen vi skriver kanske kan få er att ta del av det välbehag vi känner här borta i öst.
Ett nytt inlägg kan tänkas komma om en vecka om det händer något nämnvärt i Ao Nang, annars kommer ni garanterat få spaltkilometer av text av vad vi upplever i Singapore.
kkthxbye
Pontus & Rebecca
Det var inte utan lite vemod vi tidigare idag vinkade av vårt härliga Phi Phi och minst lika härliga hotell Phi Phi Hill.
Som vi skrev i föregående inlägg hyste vi redan stort hopp för denna ö från den stund vi gick i land. Våra förväntningar blev mer än väl besvarade och om vi bara visste vad vi skulle få uppleva på denna pärla ute i Indiska oceanen skulle vi säkerligen vart ännu lyckligare över att få komma hit.
På den knappa veckan vi varit här har vi vi fått se mer än vi någonsin kunde hoppats på. Vi fick under snorkling på en trevlig utflykt på öarna runt om Phi Phi se en bläckfisk som mumsade plankton (eller vad dom nu äter) vid korallerna nära Maya bay.
Vi blev överrumplade av en varan (säkert 1,5 meter från svans till nos) när vi vandrade upp för trappan till vår bungalow.
Snorklandes utanför vår strand stötte vi på flera revhajar en del småttingar men också några större exemplar.
Sist men ABSOLUT inte minst fick vi en eftermiddag till bådas (men kanske mest Rebeccas) stora lycka se ett stim på upp mot 6-7 delfiner en bit ut i vattnet från stranden där vi låg och solade.
Vi lyckades tyvärr inte få bildbevis på varken delfinerna eller bläckfisken. Varanen fick vi däremot ett halvdant kort på och revhajarna, som verkade vara medfödda linslusar, lyckades vi knäppa ett par bra bilder på (kommer så klart laddas upp så ni får se).
Något som var roligt var att tre utav dessa fyra upplevelser skedde inom en 100 meters radie kring våra solstolar. Detta lägger alltså grunden för en ganska bekväm teori att man faktiskt inte behöver anstränga sig alls så mycket för att få se naturens under.
I övrigt åt vi gott, vi njöt av massage, kände på det avslappnade nattlivet i Tonsai och trivdes i största allmänhet. Vi har även lyckats ta steget från likbleka turister till någorlunda bruna turister vilket känns skönt med tanke på att vi har över tre månader kvar att bättra på solbrännan.
Nu har vi alltså Phi Phi bakom oss, Ao Nang under oss och Singapore framför oss. Vi njuter för fullt och hoppas att inläggen vi skriver kanske kan få er att ta del av det välbehag vi känner här borta i öst.
Ett nytt inlägg kan tänkas komma om en vecka om det händer något nämnvärt i Ao Nang, annars kommer ni garanterat få spaltkilometer av text av vad vi upplever i Singapore.
kkthxbye
Pontus & Rebecca
Koh Phangan < Phi Phi
Koh Phangan. Ön som av så många hade beskrivits som ett paradis med turkost vatten, kritvita stränder och med ett fantastiskt nattliv för den yngre generationen.
Med dessa vissioner gick vi iland på Koh Phangans södra pir och den första tanken som slog oss var att detta måste vara fel ö. Regnet hängde i luften, vinden piskade mot palmernas gröna kronor och det omtalade turkosa vattnet tonade mer i grönt/mörkblått och såg inte det minsta lockande ut.
En dag med dåligt väder kan man ha vart som helst tänkte vi och satte oss i taxin som tog oss till hotellet. Vi hade ju trots allt 4 dagar framför oss som antagligen skulle bli fantastiska och dessutom behöver man ju inte bra väder för att roa sig på kvällen. Vi skulle ju bo relativt i centrum och ha nära till flera barer och resturanger där vi kunde tillbringa både den här och många andra kvällar. Trodde vi ja.
Det visade sig att vi bodde mitt mellan civilisationerna och hade minst 45 minuters gångavstånd, enkel väg, till närmsta sociala vattenhål. Vi tröståt därför på hotellets egna resturang som både var dyr och inte direkt bjöd på någon höjdarmat (därmed inte äcklig men vi har ätit godare för betydligt billigare). Medan vi satt där och fyllde våra magsäckar, aningen besvikna över hur felplacerat vårt hotell kändes, tröstade vi oss i alla fall med att vi dom kommande dagarna kunde njuta av den fantastiska stranden som låg bara meter utanför vår bungalow.
Nehe då. Nästa morgon vräker regnet ner och vi blir tvungna att spendera större delen av vår dag inne i bungalown och glo igenom flera timmar av Svensson Svensson, sippande på öl respektive cola. Ni förstår säkert vart kvällen tillbringades. Just det, hotellresturangen.
Nu återstod två dagar på Koh Phangan som inte gjort oss annat än besvikna. Regnet hade upphört för att istället ersättas med en vind som hette duga. Hade vi haft någon så när koll på metrologiska begrepp hade vi försökt uppskatta m/s men tyvärr vi kan bara säga att det blåste VÄLDIGT mycket. Blåsten resulterade att vi inte ens kunde njuta av det lilla vårat hotell faktiskt erbjöd, nämligen stranden. Vi fick snällt lägga oss på en liten gräsplätt utanför våran bungalow. På denna gräsplätt var det vindstilla och vi kunde till slut få sluka lite sol. Trodde vi ja (igen).
Nu fick vi ett kärt återbesök av våra pygmévänner, myrorna. Till skillnad från Koh Taos fredliga men ack så störande myror verkade detta var stridstränade pissmyror. Det kryllade av dom och dom var inte sena på att bita vilket tvingade oss avbryta vårt solande och därmed släcka det sista lilla hopp vi hyste för Koh Phangan.
Tyvärr var detta det Koh Phangan vi fick uppleva. Det är säkert ett paradis på sina ställen som det berycktas men inte på vår plats, vår tid eller för våra krav.
Listan över vad som kan klassas som underhållande under våran vistellse är förvisso kort men den existerar. Däribland finns det faktum att Pontus lyckades bli skrämd av sin spegelbild, skämmas åt detta för att lite senare bli skrämd av sin egen skugga. Rebecca fick se sig konkurrerad när en robust lady-boy visslade och slängde kyssar efter Pontus. Och slutligen att få lämna Koh Phangan som tyvärr var något man till slut längtade efter.
Nu har vi dock satt fötterna på Phi Phi (tredje gången gillt för Rebecca och, som alltid på denna resan, första gången för pontus). Denna ö har redan presterat bättre än föregående trots att vi är lite sega efter gårdagens resande från öst- till västkust.
Vi vill passa på att tacka för alla kommentarer vi får. Jätteroligt! Som Rebecca så finurligt sa: "Det är nog lika roligt för oss att få kommentarer som det är för dom att läsa inläggen". So keep those comments comming!
Peace!
Pontus & Rebecca
Med dessa vissioner gick vi iland på Koh Phangans södra pir och den första tanken som slog oss var att detta måste vara fel ö. Regnet hängde i luften, vinden piskade mot palmernas gröna kronor och det omtalade turkosa vattnet tonade mer i grönt/mörkblått och såg inte det minsta lockande ut.
En dag med dåligt väder kan man ha vart som helst tänkte vi och satte oss i taxin som tog oss till hotellet. Vi hade ju trots allt 4 dagar framför oss som antagligen skulle bli fantastiska och dessutom behöver man ju inte bra väder för att roa sig på kvällen. Vi skulle ju bo relativt i centrum och ha nära till flera barer och resturanger där vi kunde tillbringa både den här och många andra kvällar. Trodde vi ja.
Det visade sig att vi bodde mitt mellan civilisationerna och hade minst 45 minuters gångavstånd, enkel väg, till närmsta sociala vattenhål. Vi tröståt därför på hotellets egna resturang som både var dyr och inte direkt bjöd på någon höjdarmat (därmed inte äcklig men vi har ätit godare för betydligt billigare). Medan vi satt där och fyllde våra magsäckar, aningen besvikna över hur felplacerat vårt hotell kändes, tröstade vi oss i alla fall med att vi dom kommande dagarna kunde njuta av den fantastiska stranden som låg bara meter utanför vår bungalow.
Nehe då. Nästa morgon vräker regnet ner och vi blir tvungna att spendera större delen av vår dag inne i bungalown och glo igenom flera timmar av Svensson Svensson, sippande på öl respektive cola. Ni förstår säkert vart kvällen tillbringades. Just det, hotellresturangen.
Nu återstod två dagar på Koh Phangan som inte gjort oss annat än besvikna. Regnet hade upphört för att istället ersättas med en vind som hette duga. Hade vi haft någon så när koll på metrologiska begrepp hade vi försökt uppskatta m/s men tyvärr vi kan bara säga att det blåste VÄLDIGT mycket. Blåsten resulterade att vi inte ens kunde njuta av det lilla vårat hotell faktiskt erbjöd, nämligen stranden. Vi fick snällt lägga oss på en liten gräsplätt utanför våran bungalow. På denna gräsplätt var det vindstilla och vi kunde till slut få sluka lite sol. Trodde vi ja (igen).
Nu fick vi ett kärt återbesök av våra pygmévänner, myrorna. Till skillnad från Koh Taos fredliga men ack så störande myror verkade detta var stridstränade pissmyror. Det kryllade av dom och dom var inte sena på att bita vilket tvingade oss avbryta vårt solande och därmed släcka det sista lilla hopp vi hyste för Koh Phangan.
Tyvärr var detta det Koh Phangan vi fick uppleva. Det är säkert ett paradis på sina ställen som det berycktas men inte på vår plats, vår tid eller för våra krav.
Listan över vad som kan klassas som underhållande under våran vistellse är förvisso kort men den existerar. Däribland finns det faktum att Pontus lyckades bli skrämd av sin spegelbild, skämmas åt detta för att lite senare bli skrämd av sin egen skugga. Rebecca fick se sig konkurrerad när en robust lady-boy visslade och slängde kyssar efter Pontus. Och slutligen att få lämna Koh Phangan som tyvärr var något man till slut längtade efter.
Nu har vi dock satt fötterna på Phi Phi (tredje gången gillt för Rebecca och, som alltid på denna resan, första gången för pontus). Denna ö har redan presterat bättre än föregående trots att vi är lite sega efter gårdagens resande från öst- till västkust.
Vi vill passa på att tacka för alla kommentarer vi får. Jätteroligt! Som Rebecca så finurligt sa: "Det är nog lika roligt för oss att få kommentarer som det är för dom att läsa inläggen". So keep those comments comming!
Peace!
Pontus & Rebecca
