AroundTheWorld - Reseblogg

Som vanligt börjas inlägget med det ortsnamn vi precis besökt och våra tankar kring detta, inget undantag denna gången heller kära läsare. Förhoppningsvis blir det lite variation i framtiden, den som lever (och läser) får se. So here we go!

Ao Nang. Denna pygmé av det lilla landet Lagom, där dom svenska tigrarna flockas på den asfalterade savannen som Ao Nangs gator utgör och där försäljarnas svenska sorgligt nog är bättre än deras engelska språkkunskaper. Det här är paradiset för dig som inte klarar dig utan Ahlgrens bilar eller OLW's chips. För dig som känner kalla kårar på ryggen om du inte ständigt får höra minst fem familjer som pratar folkhemmets kära modersmål när du skall avnjuta en bit mat på resturangerna som bjuder på delikatesser som pyttipanna, pannbiff och skagentoast.
Det vore ju inkonsekvens av högsta grad att påstå att man vantrivs bland dessa folk eftersom vi själva är av samma ursprung. Men av våra upplevelser att döma beter sig inte svenskarna som just "svenskar" här. Dom är otrevliga, vill inte anpassa sig för fem ören och att ta seden dit man kommer är inte och tänka på i Ao Nang. Men det är kanske detta som är svenskt att inte uppföra sig det minsta när du för en gång skull representerar ditt land och står till svar för den generalisering som ortsbefolkningen kommer måla upp för sig (i detta fall är bilden redan målad, intorkad och omöjlig att ändra på). Visst gör vi väll oss till en i del mängden när vi ställer oss i kön av svenskar med flagnande axlar och solkräm på näsan i Mc Donalds-kön och beställer två double cheese burgers. Men likväl separerar vi oss från samma folkgrupp när vi har en flexiblare (och trevligare) inställning till det mesta och söker oss ifrån pannbiffs-meyerna och dom så många, otrevliga svenskarna.

Detta om detta. Nu ska vi väll försöka återberätta vad Ao Nang har erbjudit oss på både gott och ont.
Vi kom ju alltså hit för en vecka sedan efter att ha lämnat Phi Phi.
Från våra tidigare boenden var vi vana vid en relativt låg standard eftersom vi oftast bott i billigare bungalows. Det var antagligen detta som fick oss att framstå som små barn på julafton när vi klev in i vårt boende för de 8 kommande nätterna. Vi hade kylskåp, TV (som vi i och för sig inte satt på en enda gång), varmvatten, stor säng, safety box, wifi på rummet och en egen balkong. En annan "bekvämlighet" var den mänskliga väckarklockan som satt i moskén 25 meter utanför vårat hotell och så vänligt väckte oss med sin morgonbön. Morgonbönen skedde prick 05:30 varje dag. Detta lockade fram svagt främlingsfientliga åsikter hos Rebecca medans Pontus dom flesta gångerna sov igenom hela böneproceduren. Av de bekvämligheter (våran muslimska väckarklocka inräknad) som listas ovan har vi inte haft tillgång till någon av dessa de senaste veckorna.
Att vi två dagar senare blev matförgiftade och fått spendera större delen av de senaste 5 dygnen på detta bekväma rum är väll ironiskt nog. Så skratta nu där ni sitter i ert snöblandade regn. Skratta.

På de få friska dagar vi har haft har vi i alla fall hunnit med lite kvalitetstid på stranden och vi slänger väll upp lite bilder för att göra er avundsjuka.
Tyvärr är det inte mycket annat vi har att dela med oss av härifrån, klagomål hänvisas vänligen men bestämt till våra magar som inte gjort sitt jobb ordentligt på fem dagar.

Imorgon lyfter planet mot Singapore och vi hoppas verkligen vi mår bra då. Där ska det gås på nöjespark för att fortsätta väcka barnen inom oss. Det blir antagligen många andra trevligheter i denna storstad så ett inlägg lär komma om inte allt för många dagar.

Tack för oss. Äh förresten, det är ni som ska tacka.


Magsjuka hälsningar

Pontus och Rebecca