Tack
Som vi tidigare lovat ger vi er idag denna resebloggs sista inlägg, dagen innan hemfärd. Eftersom vi är mindre än 48 timmar från att återförenas med våra nära och kära kommer vi därför inte i detta inlägg återberätta det som har hunnit hända (på de tre dagar) sedan vi senast rapporterade. Vi vill helt enkelt bara ta tillfället i akt och tacka er läsare. Till att börja med får vi nog tacka Eva Lindskoog som spridit denna blogg likt propaganda och därmed skaffat såväl frivilliga som ofrivilliga läsare. Sen vill vi säga ett STORT TACK till alla er som har kommenterat våra inlägg och trots att vi inte har kunnat svara på dessa kommentarer har dom uppskattas väldigt mycket.
Samtidigt som en viss hemlängtan infinner sig hos oss båda känns det tungt att efter fyra månader lämna detta underbart "ostressiga" liv. Därför känns det tryggt att veta att vi redan om sex månader återvänder till värmen då i sällskap med familjen Jacobsson-Wendéus. Om det bloggas då, DET återstår att se.
Så utan större dramatik tackar vi för oss för denna gången och hoppas ni har funnit nöje i att följa vår resa, ni har varit underbara medpassagerare.
Tack.
Pontus & Rebecca
Samtidigt som en viss hemlängtan infinner sig hos oss båda känns det tungt att efter fyra månader lämna detta underbart "ostressiga" liv. Därför känns det tryggt att veta att vi redan om sex månader återvänder till värmen då i sällskap med familjen Jacobsson-Wendéus. Om det bloggas då, DET återstår att se.
Så utan större dramatik tackar vi för oss för denna gången och hoppas ni har funnit nöje i att följa vår resa, ni har varit underbara medpassagerare.
Tack.
Pontus & Rebecca
Slutspurtsshopping i Pattaya
4 dagar är nu vad vår "nedräknare" här på bloggen skriker ut med sina klarblåa siffror. Bara fyra dagar kvar, dels till den 81:e årsdagen till minne av skotten i Ådalen, men MEST fyra dagar kvar tills vi för första gången på nästan fyra månader återigen fyller våra lungor med svensk luft. (Våra pedantiska läsare kanske påpekar att "nedräknaren" inte stämmer, och det gör den inte heller på det exakta klockslaget men det var inte något som Pontus prioriterade när han skapade den här bloggen någon gång tidigt i januari.) Så det har sorgligt nog blivit dags att för sista gången återberätta för er läsare vad vi har fått uppleva under veckan som gått. Varsågoda.
Ja, vart var vi för en vecka sedan vid den här tiden? Vi var fortfarande kvar på den härliga ön, Koh Samet. Vädret vi hade på Koh Samet beskrivs nog bäst med uttrycket "varannan-dags-väder" för det var precis vad vi hade, soliga dagar varvades med åskskurar och en grå himmel.
Nåväl, Koh Samet har vi ju redan beskrivit för er läsare så vi gör ett snabbt klipp till lördagen då det hade blivit dags att lämna ön för att ta oss in till fastlandet, närmare bestämt Pattaya. När vi gick till stranden för att stiga på speedboaten som skulle transportera oss in till fastlandet fick vi sällskap av Nhi (läs förra inlägget för en kort beskrivning av denne) som beslutsamt höll Rebecca i handen och försökte få henne att lova att vi skulle komma tillbaka nästa år. Så med Nhi vinkades på stranden tillsammans med sin far (servitör) och bror lämnade vi Koh Samet för denna gången.
För att ta sig till Pattaya var det en och en halv timme minibuss som låg framför oss. En baggis för oss rutinerade bussåkare. Bussresan gick smärtfritt och när vi började närma oss hjärtat av Pattaya välkomnades vi med skylten, som satt inramad av flera flagor (mestadels skandinaviska), utanför en resebyrå: "WE ARE SPECIALISTS ON VISAS FOR YOUR NEW THAI WIFE". NEJ detta är inte någon tragikomisk efterkonstruktion, exakt så stod det på skylten.
Ja, Pattaya är en smutsig, (ganska) illaluktande och framförallt SNUSKIG stad. Med tanke på vilket nedvärderande och depraverat inlägg vi skrev om Ao Nang hade vi utan tvekan kunnat ge er spaltkilometer som beskriver hur nedgången och tragisk denna staden kan kännas med dessa oändligt många gubbar (50+) som stoltserar med sina nyfunna "kärlekar" vars ålder ibland inte ens utgör hälften av sin manlige partners. MEN att avsluta med ett sådant tråkigt inlägg är inte vad vi vill göra, varken för oss eller mot er. Så vi nöjer oss där.
Pattaya är ju trots allt en storstad och det innebär att förutom allt kvinnoföraktande "kärleksköpande" erbjuder den massvis med shopping och entertainment. Så vad har vi hittat på här i denna storstad? Vi har:
- Gått på bio där vi för 700 baht fick vår alldeles egna soffa längst bak i salongen. Denna bio inleddes förövrigt med (vad vi tror) den thailändska nationalsången med tillhörande "musikvideo" där thailands kung strosade omkring i olika miljöer. Denna monarkihyllning till ära fick hela salongen (som i och för sig inte ens var halvfylld) att ställa sig upp så det gjorde även dom osäkra turisterna Pontus och Rebecca innan dom fick avnjuta The Avengers som vi båda gav 4 av 5 toast/plus/getingar.
- Spelat Sydostasiens, för att inte säga världens, flummigaste minigolf bestående av 10 hål, 3D glasögon, MYCKET intensiva färger, pirater, snubblande, oljud, osv osv.
- Bowlat och lagt till ännu en nationalitet på listan över folk vi avskyr, i rädslan av att verka främlingsfientliga avslöjar vi dock inte vilken. Bowlingen slutade förövrigt med en vinst för Pontus och följdes av ett oavgjort "parti".
- SHOPPAT. Shoppat så våra plånböcker har gråtit floder medan våra garderober/skohyllor/familjer blir aningen lyckligare.
Ja nu har vi väll säkert glömt att nämna en del men som tur för er så är vi snart hemma och kan berätta om det hela istället. Nu har vi en dag kvar här i Pattaya och då ska Rebecca passa på att färga håret och om vi uträttar något mer det återstår att se. Därefter åker vi till Bangkok för ytterligare lite slutspurtsshopping och sedan är det bara en sista flygresa som skiljer denna underbara resa från den svenska vardagen.
Detta är DOCK inte det sista inlägget för resan. Er läsare till ära ger vi er ett sista inlägg från Bangkok (förmodligen på lördag).
Tills dess får ni ha det underbart.
Pontus & Rebecca
Ja, vart var vi för en vecka sedan vid den här tiden? Vi var fortfarande kvar på den härliga ön, Koh Samet. Vädret vi hade på Koh Samet beskrivs nog bäst med uttrycket "varannan-dags-väder" för det var precis vad vi hade, soliga dagar varvades med åskskurar och en grå himmel.
Nåväl, Koh Samet har vi ju redan beskrivit för er läsare så vi gör ett snabbt klipp till lördagen då det hade blivit dags att lämna ön för att ta oss in till fastlandet, närmare bestämt Pattaya. När vi gick till stranden för att stiga på speedboaten som skulle transportera oss in till fastlandet fick vi sällskap av Nhi (läs förra inlägget för en kort beskrivning av denne) som beslutsamt höll Rebecca i handen och försökte få henne att lova att vi skulle komma tillbaka nästa år. Så med Nhi vinkades på stranden tillsammans med sin far (servitör) och bror lämnade vi Koh Samet för denna gången.
För att ta sig till Pattaya var det en och en halv timme minibuss som låg framför oss. En baggis för oss rutinerade bussåkare. Bussresan gick smärtfritt och när vi började närma oss hjärtat av Pattaya välkomnades vi med skylten, som satt inramad av flera flagor (mestadels skandinaviska), utanför en resebyrå: "WE ARE SPECIALISTS ON VISAS FOR YOUR NEW THAI WIFE". NEJ detta är inte någon tragikomisk efterkonstruktion, exakt så stod det på skylten.
Ja, Pattaya är en smutsig, (ganska) illaluktande och framförallt SNUSKIG stad. Med tanke på vilket nedvärderande och depraverat inlägg vi skrev om Ao Nang hade vi utan tvekan kunnat ge er spaltkilometer som beskriver hur nedgången och tragisk denna staden kan kännas med dessa oändligt många gubbar (50+) som stoltserar med sina nyfunna "kärlekar" vars ålder ibland inte ens utgör hälften av sin manlige partners. MEN att avsluta med ett sådant tråkigt inlägg är inte vad vi vill göra, varken för oss eller mot er. Så vi nöjer oss där.
Pattaya är ju trots allt en storstad och det innebär att förutom allt kvinnoföraktande "kärleksköpande" erbjuder den massvis med shopping och entertainment. Så vad har vi hittat på här i denna storstad? Vi har:
- Gått på bio där vi för 700 baht fick vår alldeles egna soffa längst bak i salongen. Denna bio inleddes förövrigt med (vad vi tror) den thailändska nationalsången med tillhörande "musikvideo" där thailands kung strosade omkring i olika miljöer. Denna monarkihyllning till ära fick hela salongen (som i och för sig inte ens var halvfylld) att ställa sig upp så det gjorde även dom osäkra turisterna Pontus och Rebecca innan dom fick avnjuta The Avengers som vi båda gav 4 av 5 toast/plus/getingar.
- Spelat Sydostasiens, för att inte säga världens, flummigaste minigolf bestående av 10 hål, 3D glasögon, MYCKET intensiva färger, pirater, snubblande, oljud, osv osv.
- Bowlat och lagt till ännu en nationalitet på listan över folk vi avskyr, i rädslan av att verka främlingsfientliga avslöjar vi dock inte vilken. Bowlingen slutade förövrigt med en vinst för Pontus och följdes av ett oavgjort "parti".
- SHOPPAT. Shoppat så våra plånböcker har gråtit floder medan våra garderober/skohyllor/familjer blir aningen lyckligare.
Ja nu har vi väll säkert glömt att nämna en del men som tur för er så är vi snart hemma och kan berätta om det hela istället. Nu har vi en dag kvar här i Pattaya och då ska Rebecca passa på att färga håret och om vi uträttar något mer det återstår att se. Därefter åker vi till Bangkok för ytterligare lite slutspurtsshopping och sedan är det bara en sista flygresa som skiljer denna underbara resa från den svenska vardagen.
Detta är DOCK inte det sista inlägget för resan. Er läsare till ära ger vi er ett sista inlägg från Bangkok (förmodligen på lördag).
Tills dess får ni ha det underbart.
Pontus & Rebecca
Ännu en vecka har gått
Vi får väll börja med att gratulera er alla till det underbara väder som verkar råda därhemma, för är det något man inte undgår om man går in på Facebook så är det vilket väder ni har eftersom alla verkar extraknäcka som hobbymetrologer och dela med sig av detta via Facebook. Om det glädjer er ytterligare kan vi dessutom meddela att det regnar här och har gjort så hela dagen. Däremot tror jag inte ni hade 35 grader i skuggan och 28 grader i vattnet med klarblå himmel igår? Tänkte väl inte det. Nåväl vi ska väll göra rätt för oss som vanligt genom att, som alltid, återge veckans händelser till er där hemma och hoppas att ni fortfarande finner glädje i detta.
Tro det eller ej men vi har faktiskt, till slut, lämnat Sihanoukville och där med lämnat Kambodja för denna resan. Detta gjorde vi i söndags och dagarna innan dess blev vi tyvärr tvungna att spendera mestadels på hotellrummet eftersom det regnade även då. Det har börjat regna allt för ofta nu för tiden. Så dessa sista regndagar i Sihanoukville spenderade vi alltså inne på rummet och fick inte mycket gjort, förutom en eftermiddag då vi agerade kläddesigners (förvandlade ett par t-shirtar till linnen med relativt lyckade resultat).
Så på söndagen blev det dags att ÅTERIGEN (dock för sista gången på denna resa) sätta sig på en buss, denna gången mot Koh Samet, Thailand. Som vanligt hade vi ingen aning om hur lång tid resan skulle ta utan gjorde som vi blev tillsagda och klev ombord på bussen klockan 07:30 på morgonen. När klockan slog 13:00 (ungefär) var vi framme vid den thailändska gränsen och efter några stämplar i passet byttes vårt fordon ifrån buss till minibuss.
Minibussens 10 säten togs upp av (förutom oss) följande resenärer: Vår chaufför som inte var helt olik Jackie Chan, 4 primadonnor från Ryssland som alla fyra till sinnet verkade vara knappt 5 år gamla, två sköna britter samt en man av okänd natonalitet vars sinnestillstånd bäst beskrivs av uttrycket "high as a kite" vilket på ren svenska betyder att mannen var hög. Hög som ett höghus.
Färden i minibussen fortgick utan större komplikationer tills dess att en av de ryska prinsessorna fick syn på en, ganska rejäl, kackerlacka som lyckats smita in i minibussen, antagligen när vi stannade för att handla frukt. Nu, kära läsare, blev det liv i luckan. Ryskan kastade i panik fram väskan som kackerlackan lyckats bestiga och hamnade nu bredvid den otroligt rödmosigt, höge mannen som ägnat större delen av resan att beundrande studera landskapet som rusat förbi utanför fönstret. Kackerlackan verkade inte trivas i den gräsrökande mannens sällskap och började springa tillbaka till minibussens bakre del och ryskorna skrek för full hals. Denna anekdoten fick dock ett snabbt slut när en av britterna tog saken i egna händer och mosade kackerlackan under sin flip-flop och minibussen rullade vidare mot Koh Samet.
Klockan 21:00 (UNGEFÄR) samma söndag kunde vi slutligen checka in på Banthai Sangthian som alltså är vårt boende för tillfället och förblir så fram till lördag.
Här på Koh Samet stortrivs vi även om vädret inte velat oss väl alla dagar. Vi bor i ett "litet område" vid en strand på öns östra kust och här har vi förutom vårt hotell 6-7 resturanger, två små affärer och en väldig mängd trevliga folk. Vi har Nih(?) den elvaåriga flickan med förvånansvärt bra engelska som är här med sin pappa på "holiday" vilket förmodligen innebär att pappan jobbar extra på en resturang för att tjäna lite extra pengar, ungefär som jet-ski-gubben i Sihanoukville.
Vi har Zorro (eller är det Sollo?) som är en alldeles för tjock och lat golden retriever och som har blivit vår egna lilla badkamrat.
Slutligen har vi Charlie (?), servitören, 28 år gammal som jobbar sju dagar i veckan för en dagslön á 300 baht (ca 75:-) som han ständigt spenderar på att gå på diskotek alternativt dricka öl med sina vänner. Denna Charlie stoltserar varje dag om hur mycket han lyckades förtära kvällen innan samt hur få timmars sömn han fick. Exempel: "Hey! Yesterday I drink FIVE Chang. Big ones! No baby Chang. And then i drink two small LEO. Then maybe two a clock my friend open whiskey and i drink 3 shots whiskey, then i sleep 2 hours and back to work!". Underbara Charlie.
Ja, det är väll vad vi gjort/vilka vi har stött på veckan som har gått.
Så vad händer nu "det sista" då? Jo, vi åker till Pattaya på lördag och hoppas på att få lite sol nu våra sista dagar här nere. Sen får vi se vad vi mer hittar på. Det får ni helt enkelt läsa om nästa vecka.
Ha det underbart.
Pontus & Rebecca
Tro det eller ej men vi har faktiskt, till slut, lämnat Sihanoukville och där med lämnat Kambodja för denna resan. Detta gjorde vi i söndags och dagarna innan dess blev vi tyvärr tvungna att spendera mestadels på hotellrummet eftersom det regnade även då. Det har börjat regna allt för ofta nu för tiden. Så dessa sista regndagar i Sihanoukville spenderade vi alltså inne på rummet och fick inte mycket gjort, förutom en eftermiddag då vi agerade kläddesigners (förvandlade ett par t-shirtar till linnen med relativt lyckade resultat).
Så på söndagen blev det dags att ÅTERIGEN (dock för sista gången på denna resa) sätta sig på en buss, denna gången mot Koh Samet, Thailand. Som vanligt hade vi ingen aning om hur lång tid resan skulle ta utan gjorde som vi blev tillsagda och klev ombord på bussen klockan 07:30 på morgonen. När klockan slog 13:00 (ungefär) var vi framme vid den thailändska gränsen och efter några stämplar i passet byttes vårt fordon ifrån buss till minibuss.
Minibussens 10 säten togs upp av (förutom oss) följande resenärer: Vår chaufför som inte var helt olik Jackie Chan, 4 primadonnor från Ryssland som alla fyra till sinnet verkade vara knappt 5 år gamla, två sköna britter samt en man av okänd natonalitet vars sinnestillstånd bäst beskrivs av uttrycket "high as a kite" vilket på ren svenska betyder att mannen var hög. Hög som ett höghus.
Färden i minibussen fortgick utan större komplikationer tills dess att en av de ryska prinsessorna fick syn på en, ganska rejäl, kackerlacka som lyckats smita in i minibussen, antagligen när vi stannade för att handla frukt. Nu, kära läsare, blev det liv i luckan. Ryskan kastade i panik fram väskan som kackerlackan lyckats bestiga och hamnade nu bredvid den otroligt rödmosigt, höge mannen som ägnat större delen av resan att beundrande studera landskapet som rusat förbi utanför fönstret. Kackerlackan verkade inte trivas i den gräsrökande mannens sällskap och började springa tillbaka till minibussens bakre del och ryskorna skrek för full hals. Denna anekdoten fick dock ett snabbt slut när en av britterna tog saken i egna händer och mosade kackerlackan under sin flip-flop och minibussen rullade vidare mot Koh Samet.
Klockan 21:00 (UNGEFÄR) samma söndag kunde vi slutligen checka in på Banthai Sangthian som alltså är vårt boende för tillfället och förblir så fram till lördag.
Här på Koh Samet stortrivs vi även om vädret inte velat oss väl alla dagar. Vi bor i ett "litet område" vid en strand på öns östra kust och här har vi förutom vårt hotell 6-7 resturanger, två små affärer och en väldig mängd trevliga folk. Vi har Nih(?) den elvaåriga flickan med förvånansvärt bra engelska som är här med sin pappa på "holiday" vilket förmodligen innebär att pappan jobbar extra på en resturang för att tjäna lite extra pengar, ungefär som jet-ski-gubben i Sihanoukville.
Vi har Zorro (eller är det Sollo?) som är en alldeles för tjock och lat golden retriever och som har blivit vår egna lilla badkamrat.
Slutligen har vi Charlie (?), servitören, 28 år gammal som jobbar sju dagar i veckan för en dagslön á 300 baht (ca 75:-) som han ständigt spenderar på att gå på diskotek alternativt dricka öl med sina vänner. Denna Charlie stoltserar varje dag om hur mycket han lyckades förtära kvällen innan samt hur få timmars sömn han fick. Exempel: "Hey! Yesterday I drink FIVE Chang. Big ones! No baby Chang. And then i drink two small LEO. Then maybe two a clock my friend open whiskey and i drink 3 shots whiskey, then i sleep 2 hours and back to work!". Underbara Charlie.
Ja, det är väll vad vi gjort/vilka vi har stött på veckan som har gått.
Så vad händer nu "det sista" då? Jo, vi åker till Pattaya på lördag och hoppas på att få lite sol nu våra sista dagar här nere. Sen får vi se vad vi mer hittar på. Det får ni helt enkelt läsa om nästa vecka.
Ha det underbart.
Pontus & Rebecca
