AroundTheWorld - Reseblogg

Tiden går ALLDELES för snabbt här i Asien och det har snart gått en vecka sedan vi senaste visade några livstecken till er där hemma (bortsett från skypande med föräldrar) och kände därför det kanske var på tiden att göra just detta. Så varsågoda, här kommer ännu ett inlägg.

För en dryg vecka sedan hade vi vid denna tiden alltså precis anlänt till skräddarstaden, Hoi An, och var väldigt förväntansfulla över allt vad denna hade att erbjuda.
Vi hann knappt sätta foten utanför dörren innan en liten dam var framme och frågade om vi ville kolla in hennes skrädderi.
Något tveksamma att just den skräddaren vi ville ha var den som haffar oss utanför hotellet följde vi ändå efter den lilla damen men försäkrade oss om att "vi bara ville titta" och detta var ju självklart inga problem. Det var till att ta det långa benet först för att hålla takten med den, oväntat snabba, lilla damen när hon sprintade fram mellan marknadsstånden för att leda oss till sin affär. Det hela kändes lite som en flashback från när vår flygledare sprang i täten på Istanbuls flygplats för att vi inte skulle missa planet till Bangkok. Roligt.
Mindre roligt blev där när vi hade halvsprungit efter denna skräddartant i nästan tio minuter utan att komma fram till hennes affär och vi började tveka på om vi skulle följa efter mycket längre. Så lite smidigt försökte vi vika av in i första bästa gränd. Men så lätt var det minsann inte att bli av med skräddartanten för hon sprang snabbt ikapp oss och förklarade leende "wrong way". "Oh really?" utbrast vi och försökte verka lagom förvånade och fick sedan följa med den sista biten som var kvar till affären. Väl där bekräftade vi ännu en gång att vi bara ville titta på kläderna och detta var fortfarande helt okej och vi blev ombedda att slå oss ner. Sedan dumpades två enorma pärmar med urklipp från den manliga respektive kvinnligas alla modemagasin de senaste tio åren. Vi hade redan fått ett dåligt intryck av denna affären och bläddrade i pärmarna mest i en artighetsgest innan vi tackade för oss och sa att "vi kanske kommer tillbaks senare". Detta var inte populärt alls. Samtliga i affärens personal försökte övertyga oss om att i alla fall sy upp ett plagg och när vi tackade nej till detta eftersom vi bara kom för att titta var vi inte luft värda längre. Efter detta bestämde vi oss för att hålla oss till det man lärde sig när man var liten: inte följa med främmande folk hem.

Efter denna lilla incident (eller vad man nu ska kalla det) tog vi oss en rejäl promenad runt hela staden för att verkligen försäkra oss om att vi valde en skräddare som verkade bra. Detta resulterade i att vi klampade i en av de många skrädderier som verkade lovande och gjorde vår första beställning på en jacka (för Pontus) och en klänning (behövs det skrivas till vem?). Efter detta öppnade Pontus stora plånboken (eller egentligen inte för allting var verkligen SVINBILLIGT) och gick till nästa skräddare där det beställdes skjortor, slips, kostym och en blazer. Som om inte detta var nog syddes sedan tre par skor upp av oss båda.
Återigen grät reskassan floder men resultaten av kläderna var GRYMT bra och hade i Sverige säkerligen kostat fem gånger så mycket. Eftersom våra kläder blev en sådan succé bestämde sig Pontus för att fira med feber och en ny magsjuka. Rebecca stämde inte in i den hyllningskören.

Febern och magsjukan hann dock lägga sig efter två dagar och lagom till det att vi bytte boende till det vi befinner oss i nu. Det är förvisso bara ca 30 minuter därifrån men skräddarna är borta och har ersatts med en strand. En strand vi tyvärr inte har kunnat utnyttja på grund av att vädret återigen sviker oss men förhoppningsvis är det bättre tills imorgon.

Så hur har Vietnam varit hittills? Vårrullarna är utan tvekan dom godaste vi har ätit. Folk verkar ha en förkärlek till att urinera i offentliga sammanhang, det är i alla fall den slutsatts vi drar av att ha fått bevittna detta fyra gånger på en vecka. Folket här är inte alls lika vana vid turister gentemot de länder vi tidigare besökt så engelskan är tyvärr oftast mycket bristande. Detta väger dom dock upp genom annat för, FAN vad trevliga dom kan vara här. Det går inte en dag utan att någon på gatan skiner upp som en sol när vi går förbi och, om än på den mest knaggliga engelska, utbrister: "HELLO, HOW ARE YOU!".
Så visst trivs vi här bland vietnameserna men vi saknar vår kompis solen som alltför ofta lyser med sin frånvaro.

Nu har vi dock inte långt kvar här i Vietnam utan på onsdag flyger vi tillbaka till Ho Chi Minh-staden och sover där en natt för att sen ta en buss till Siem Reap, Kambodja. Där skall världsundret Angkor Wat beskådas och självklart kommer det rapporteras därifrån när detta är gjort.
Vår nedräknare här på bloggen börjar visa skrämmande låga siffror nu. Knappa sex veckor kvar, usch.

Bildgalleriet är förresten uppdaterat.

Ha det underbart där hemma!


Hälsningar från Vietnam

Pontus & Rebecca