AroundTheWorld - Reseblogg

Koh Phangan. Ön som av så många hade beskrivits som ett paradis med turkost vatten, kritvita stränder och med ett fantastiskt nattliv för den yngre generationen.
Med dessa vissioner gick vi iland på Koh Phangans södra pir och den första tanken som slog oss var att detta måste vara fel ö. Regnet hängde i luften, vinden piskade mot palmernas gröna kronor och det omtalade turkosa vattnet tonade mer i grönt/mörkblått och såg inte det minsta lockande ut.
En dag med dåligt väder kan man ha vart som helst tänkte vi och satte oss i taxin som tog oss till hotellet. Vi hade ju trots allt 4 dagar framför oss som antagligen skulle bli fantastiska och dessutom behöver man ju inte bra väder för att roa sig på kvällen. Vi skulle ju bo relativt i centrum och ha nära till flera barer och resturanger där vi kunde tillbringa både den här och många andra kvällar. Trodde vi ja.
Det visade sig att vi bodde mitt mellan civilisationerna och hade minst 45 minuters gångavstånd, enkel väg, till närmsta sociala vattenhål. Vi tröståt därför på hotellets egna resturang som både var dyr och inte direkt bjöd på någon höjdarmat (därmed inte äcklig men vi har ätit godare för betydligt billigare). Medan vi satt där och fyllde våra magsäckar, aningen besvikna över hur felplacerat vårt hotell kändes, tröstade vi oss i alla fall med att vi dom kommande dagarna kunde njuta av den fantastiska stranden som låg bara meter utanför vår bungalow.
Nehe då. Nästa morgon vräker regnet ner och vi blir tvungna att spendera större delen av vår dag inne i bungalown och glo igenom flera timmar av Svensson Svensson, sippande på öl respektive cola. Ni förstår säkert vart kvällen tillbringades. Just det, hotellresturangen.

Nu återstod två dagar på Koh Phangan som inte gjort oss annat än besvikna. Regnet hade upphört för att istället ersättas med en vind som hette duga. Hade vi haft någon så när koll på metrologiska begrepp hade vi försökt uppskatta m/s men tyvärr vi kan bara säga att det blåste VÄLDIGT mycket. Blåsten resulterade att vi inte ens kunde njuta av det lilla vårat hotell faktiskt erbjöd, nämligen stranden. Vi fick snällt lägga oss på en liten gräsplätt utanför våran bungalow. På denna gräsplätt var det vindstilla och vi kunde till slut få sluka lite sol. Trodde vi ja (igen).
Nu fick vi ett kärt återbesök av våra pygmévänner, myrorna. Till skillnad från Koh Taos fredliga men ack så störande myror verkade detta var stridstränade pissmyror. Det kryllade av dom och dom var inte sena på att bita vilket tvingade oss avbryta vårt solande och därmed släcka det sista lilla hopp vi hyste för Koh Phangan.

Tyvärr var detta det Koh Phangan vi fick uppleva. Det är säkert ett paradis på sina ställen som det berycktas men inte på vår plats, vår tid eller för våra krav.
Listan över vad som kan klassas som underhållande under våran vistellse är förvisso kort men den existerar. Däribland finns det faktum att Pontus lyckades bli skrämd av sin spegelbild, skämmas åt detta för att lite senare bli skrämd av sin egen skugga. Rebecca fick se sig konkurrerad när en robust lady-boy visslade och slängde kyssar efter Pontus. Och slutligen att få lämna Koh Phangan som tyvärr var något man till slut längtade efter.

Nu har vi dock satt fötterna på Phi Phi (tredje gången gillt för Rebecca och, som alltid på denna resan, första gången för pontus). Denna ö har redan presterat bättre än föregående trots att vi är lite sega efter gårdagens resande från öst- till västkust.

Vi vill passa på att tacka för alla kommentarer vi får. Jätteroligt! Som Rebecca så finurligt sa: "Det är nog lika roligt för oss att få kommentarer som det är för dom att läsa inläggen". So keep those comments comming!


Peace!

Pontus & Rebecca